Tristan och Isolde: En kanonkväll på operan

Johanna Rusanen-Kartano som Isolde lider och sörjer sin Tristan (på bilden Jyrki Anttila som sjöng Tristans roll i hälften av föreställningarna). Bild: Heikki Tuuli

Föreställningen var en av de bästa som man sett på Nationaloperan – någonsin, skriver Wilhelm Kvist.

En kommentar är på sin plats efter Nationaloperans föreställning av Tristan och Isolde i lördags. Eller snarare ett konstaterande, en känsla som behöver uttryckas, en erkänsla som skall förmedlas: Föreställningen var en av de bästa som man sett på Nationaloperan – någonsin.

Så klart det finns saker att kritisera. Till exempel retar jag mig på att avbrottet i kärleksscenen i andra akten går onödigt obemärkt förbi i den här versionen från 2013. När kung Marke och hans män upptäcker de älskande kan skandalen i bästa fall vara så omskakande att ljuset går från mörker till full belysning i ett nafs – men här går vi bara från dunkel till halvmörker, och av scenbilden framgår inte riktigt allvaret i situationen. Också i övrigt domineras scenbilden av en viss minimalism och asketism.

Vad gäller personregi hade det krävts en hel del för att förälskelsen mellan de tu skulle bli trovärdig. Nu krävdes i stället välvilja från åskådarens sida för att inbilla sig erotisk spänning.

Musikaliskt var föreställningen dock hur tillfredsställande som helst. Johanna Rusanen-Kartano som Isolde visade sig vara en verklig kanon och själv kan jag inte erinra mig att jag skulle ha hört henne lika stark tidigare eller någon annan röst lika stor i salen. Tyvärr tar hon i onödigt hårt vid ett par tillfällen så att rösten får en gäll färg, men om hon blir kvitt detta torde världen stå öppen framför henne.

Rusanen-Kartanos enorma kapacitet inspirerade kanske dirigenten Hannu Lintu till att knappt alls hålla igen orkestern volymmässigt. Ljudet dämpades bara av att diket var nedsänkt en aning djupare än vanligt. Operaorkestern är en så till vida spännande institution att musikerna antingen tror eller inte tror på dirigenten och resultatet är nästan alltid därefter. Den här kvällen trodde musikerna helhjärtat på Lintu – som inte har dirigerat på Nationaloperan på nästan tio år – och resultatet var friskt och frimodigt Wagnerspel där orkestern visade sina bästa sidor i fem timmar, från den långsamma men intensiva uvertyren via häftiga kulminationer fram till en förlösande kärleksdöd.

Robert Dean Smith, som sjöng också vid premiären för tre år sedan, har en överraskande lyrisk framtoning för rollen som Tristan. Rösten är inte lika stor som Isoldes, men nog så vacker ända upp i höga registret. Måhända kunde man ha sökt ett mera balanserat par, men sådant kvittar, när båda gör så väl i från sig.

Lilli Paasikivi är en underbar sångare, också som tjänarinnan Brangäne, trots att hon kanske inte var i bästa form den här kvällen. En speciell prägel tillfördes av att hela föreställningen markerade Matti Salminens 50-årsjubileum som konstnär. Den mannen om någon är still going strong som den mäktiga kung Marke – vilken uppenbarelse!

Tommi Hakala sjöng och spelade ståtligt som Kurwenal i tredje akten och både Olli Tuovinen, Tuomas Katajala och Jussi Merikanto gjorde väl ifrån sig i sina mindre roller.

Den här utgjutelsen kan kännas senkommen, speciellt som de fem föreställningarna är över för den här gången. Det goda med denna Tristan var dock att den ger en föraning om vad som komma skall med satsningen på Nibelungens ring om tre år. När nyheten om en helfinsk Ring i Helsingfors 2019–2021 släpptes i början av april var första reaktionen en blandning av bävan och förväntan. Lördagens föreställning skruvade upp förväntningarna åtminstone på Rusanen-Kartano som Brünnhilde rejält.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning