Triss i visionära finländska pianokonserter

Kunnig. Specialisten på finländsk pianomusik Aura Go spelade Aarre Merikantos tredje konsert temperamentsfullt och välartikulerat med Tapiola Sinfonietta. Bild: Matti Kyllönen

Piano Esbo-festivalen öppnade med tre väsenskilda inhemska pianokonserter. Varken vision eller variation saknades.

Pianomusik

Piano Esbo

Öppningskonsert i Esbo kulturcentrum 3.11. Pianokonserter av Aarre Merikanto, Lauri Kilpiö, Jaakko Kuusisto. Solister Aura Go, Joonas Ahonen, Sonja Fräki. Tapiola sinfonietta, dir. Jaakko Kuusisto.

Inom alla former av specialiserade konstyttringar är det en fin balansgång mellan hur specifik man kan vara, hur djupt man kan gå in på sitt område, utan att samtidigt fjärmas från offentligheten och i längden ghettoiseras.

När Pianoveckan i Esbo i fredags öppnade med tre finländska pianokonserter på programmet kunde någon ha trott att konstnärliga ledaren Paavali Jumppanen hade tappat greppet om planeringen och förfallit till att främst uppfylla en intern branschagenda. Men ingenting är längre från sanningen.

Med orkestergästspel, en recital med Maj Lind-vinnaren Mackenzie Melemed och pinfärska uruppföranden, av bland andra Sampo Haapamäkis konsert för nyutvecklat kvarttonstegspiano, torde Pianoveckan i Esbo mycket väl tilltala också andra än pianonördar.

De tre konserterna under öppningskonserten var estetiskt helt väsenskilda, till och med skrivna för lite varierande besättning, och med Tapiolamusikernas professionalism och flexibilitet under tonsättardirigenten Jaakko Kuusistos ledning, rådde ingen brist på variation och kontraster. Konserten var just en sådan större och djärvare satsning som krävdes för att pianoveckan skulle göra sin röst hörd i ett allt starkare omgivningsbrus.

Skrivet med tid

Det är intressant hur man med musik, på samma sätt som med texter, ofta märker vad som har skrivits med tid och omsorg. I fallet med Lauri Kilpiös (f. 1974) pianokonsert, som ursprungligen beställdes av Musik i tiden-festivalen i Viitasaari – de två första satserna uruppfördes där 2013 – hörs det nästan att verket har tagit fem år att fullborda och nu nått sin fulländade form.

Musiken är extremt koncentrerad, utan överflödiga toner, och bjuder hela tiden på tuggmotstånd. Det har sina sidor, till exempel i form av en tio sidor lång manual som stipulerar på vilka alla sätt pianisten kan spela på flygeln. Och sätten är många! I användning tas både naglar, fingerspetsar, trumpinnar och dricksglas för att hitta de rätta ljuden. Och ändå får man kompromissa, eftersom tonsättaren egentligen föreskriver användning av glasflaska (till exempel ölflaska).

Man kan fråga sig om det spelar någon roll om knackningarna utförs på den tredje eller fjärde tvärbalken av flygelns metallram. Men frågor av det här slaget är dilettantiska, eftersom tonsättarens konstnärliga vision uppenbart har varit avgörande. Över Kilpiös musik finns något surrealistiskt och den förmedlar inte sällan en lidelsefull klagan. De fyra fascinerande satsnamnen – Dusk (skymning), Glimmer (svagt sken), Lightning (blixt) och Fog (dimma) – fungerar nästan som ett program. Det väsentliga är att musiken är utstuderad. Själv kommer jag att beundra bland annat de klangfärgsmässiga innovationerna, till exempel hur väl pianots högsta toner smälter samman med sopransaxofon, klarinett, piccoloflöjt, violiner och klockspel. Också Joonas Ahonen kallblodigt virtuosa tolkning av solostämman är nämnvärd.

För 2010-talets hjälte

I Jaakko Kuusistos pianokonsert (som uruppfördes i fjol av HSO och Dejan Lazic) överraskas man av hur icke-solistisk pianostämman låter. I början används pianot nästan som ett rytminstrument bland andra, när pianisten inleder med ett busenkelt rytmiskt mönster. Därav associationen till minimalister som Steve Reich, även om de amerikanska tonsättarkollegerna är betydligt striktare i stilen.

Kuusistos musik däremot växer och utvecklas, inte minst genom den melodibärande orkestern. En stor del av skönheten ligger i orkestreringen, de rytmiska figurerna och polyrytmiken. När tonsättaren bygger upp något fantastiskt och bombastiskt går tankarna osökt till John Williams.

Den här solostämman är inte skriven för någon romantisk hjälte, kraven på 2010-talets hjälte är snarare ganska annorlunda: återhållsamhet, stringens och disciplin. Sonja Fräki får vänta en god stund innan hon i ett par kadenser en god bit in i stycket får ta ut svängarna, men oberoende av om hon gestaltar tickande schweiziska klockor eller sexmetersvågor på Atlanten spelar hon helhjärtat med ett brett uttrycksregister.

Euforin var inte mindre kännbar i tolkningen av Aarre Merikantos tredje pianokonsert från 1955, skriven tre år före tonsättarens död. Både Bartóks och Prokofjevs ande svävar över Merikantos sena mästerverk, speciellt i den hejdlöst virtuosa första satsen och livfulla finalen. Den stillsamma andra satsen Pietà är förvånansvärt enkel, avlägsen och trankil, nästan som om tonsättaren resignerat. Virtuosen Aura Go, som berikat finländska musiklivet ända sedan hon deltog i Maj Lind-tävlingen 2012, var genomgående temperamentsfull och djärv, exakt och välartikulerad i tolkningen.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02