Triss i ryska läckerbitar

Tugan Sohijev fotograferad i Berlin. Bild:

I stilla veckan, när de flesta finländska orkestrar sysslar med passioner, stabat mater, requiem och annan lämplig påskrelaterad repertoar, presenterar Radions symfoniorkester ett genomryskt och genomsekulärt program.

Radions symfoniorkester och Musikhusets kör i Musikhuset 23.3. Dirigent: Tugan Sohijev. Solist: Garry Magee, baryton. Körinstudering: Tapani Länsiö. Borodin, Rachmaninov, Tjajkovskij.

Ett, som man kan tycka, märkligt val – inte minst som konserten ges i repris på skärtorsdagen – men en skall väl inte klaga alltför högljutt när det bjöds på ett alldeles ovanligt njutbart välljud och därtill tvenne attraktiva rariteter.

Rachmaninovs kantat Våren, skriven omedelbart efter andra pianokonserten för kör, barytonsolist och orkester, är ett störtskönt stycke vars så gott som totala frånvaro på den gängse repertoaren i genren är ett mysterium.

Rachmaninov breder på med suggestiva melodier och läckra harmonier – betydligt mer avancerade sådana än i nämnda pianokonsert – och kör- och solistpartierna är både tacksamma och dramatiskt slagkraftiga.

Verket kan anses vara något av en förstudie till den mästerliga, ett decennium senare skrivna körsymfonin Kolokola (Klockorna) och i den bästa möjliga av världar hade vi självfallet serverats den ävenså alltför sällan framförda symfonin som konsertens logiska huvudnummer.

Riktigt så roligt skulle vi dock inte ha det, men Tjajkovskijs Svit för orkester nr 3 var sannerligen inget dåligt alternativ. Varför Tjajkovskijs uppslagsrika orkestersviter lyser med sin frånvaro på konsertprogrammen är ytterligare en av våra lika talrika som högintressanta repertoarhistoriska gåtor.

Den musikaliska kvaliteten handlar det åtminstone inte om. Den drygt fyrtio minuter långa tredje sviten är lika ambitiöst upplagd som vilken symfoni som helst och den avslutande variationssatsen är ett ymnighetshorn av idéer och infall.

De inledande, rasande granna och medryckande Polovtsiska danserna ur Borodins opera Furst Igor kompletterade kvällens triss i musikaliska läckerbitar och Musikhuskören sjöng, liksom i Rachmaninov, med rytmisk spänst och tilltalande sötma i klangen.

Tugan Sohijev hör till de mest eftertraktade ryska orkesterdomptörerna ur den yngre generationen och han lotsade med säker hand RSO-musikerna genom en av allt att döma kär repertoar. Brittiske barytonen Garry Magee var imponerande auktoritativ och nyanserad som den bedragne äkta mannen i Rachmaninovkantaten och visst var det synd att vi inte fick höra mera av honom.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning