Tredje gången spillt

Gänget samlas igen, osannolikt nog, i Pitch perfect 3. Bild: Quantrell D. Colbert

Visst svänger det musikaliskt, men i övrigt går den avslutande delen om den kvinnliga a cappella-gruppen in genom det ena örat och ut genom det andra.

DRAMA/MUSIK

Pitch Perfect 3

Regi: Trish Sie. Manus: Kay Cannon & Mike White. Foto: Matthew Clark. I rollerna: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Brittany Snow, Anna Camp, Hailee Steinfeld.

Viimeinen virittely heter den på det andra inhemska, Pitch Perfect 3. Följaktligen lutar det nu mot ett avsked för en filmsvit som i sanningens namn hör till de mera otippade. I stället för att skrota bilar och vifta med pistoler sätter man här sprätt på stämbanden, bara en sån sak.

Som bekant handlar det om a cappella, om ett gäng kvinnliga sångfåglar som med college som språngbräda tar musikvärlden med storm.

Utöver det kunde man tala om en lovsång till systerskapet, till ett liv och leverne som inte går ut på att i tid och otid luta sig mot de sedvanliga barderna. Sisters are doing it for themselves, som Annie Lennox och Aretha Franklin lade saken.

Nåväl, efter diverse trubbel på hemmaplan väntar en comebackturné i europeiska landskap, på axeln Spanien-Italien-Frankrike. Ombord finns givetvis alla de gamla stöttepelarna, från Anna Kendricks musikaliska geni till Rebel Wilsons trutbuliga naturkraft (som här intar en mera central roll).

Den här gången gäller det att säkra en plats som förband åt DJ Khaled (i rollen som DJ Khaled) och för det musikaliska motståndet står ett annat tjejband, ett elektrisk sådant.

Klarar Bechdeltestet

En romans eller två förekommer väl också, men inget som skulle sabba det saliggörande Bechdeltestet. Däremellan vankas en bredsida far och dotter–tematik, detta i och med att Amys (Wilson) mindre nogräknade pappa (John Litgow) dyker upp – på förekommen anledning med en mer eller mindre suspekt agenda.

Faktiskt drar det ihop sig till ett kidnappningsdrama, hör och häpna.

Men det vittnar nog mera om filmmakarnas desperation, alternativt cynism, än om helig inspiration. Energi och attityd finns det gott om men man frågar sig var handlingen och intrigen, den dramatiska biffen, blev någonstans.

De få gånger filmen vaknar till liv är när Rebel Wilson, den frodiga sanningssägaren, öppnar truten. Och visst tusan svänger det om de musikaliska numren.

Men annars är det fråga om en mera än lovligt tunn soppa, modell in genom ena örat, ut genom det andra. Synd på goda råvaror och festliga karaktärer, närmast bortfuskade.

Krister Uggeldahl