Tredje gången gillt för Blood Orange?

Bild:

Det är mycket som imponerar när Devonté Hynes alias Blood Orange ger ut sitt tredje album. Här finns både fina låtar framförda av en uppenbart begåvad artist och ett sammanlänkande koncept. Men är det hela för komplext för det stora genombrottet?

SOUL

Blood Orange

Freetown Sound

(Domino)

Det finns de som har velat se Devonté Hynes som en arvtagare till Prince. Själv är jag faktiskt benägen att i någon mån hålla med.

För även om det naturligtvis är väl mycket – och för tidigt – sagt, är pratet inte obefogat. Också Hynes är en mångbegåvad talang, en klassiskt skolad musiker och multiinstrumentalist, sångare och låtskrivare, som dessutom med dansarbakgrund också behärskar den delen.

Freetown Sound är Devonté Hynes tredje album under pseudonymen Blood Orange och ytterligare ett imponerande steg framåt, upp mot den definitiva toppen. Men kanske är det ändå inte något kommersiellt genombrott?

Feminism och frågor kring svart identitet

Det är mycket som händer och hörs på dubbelalbumet och till en början känns det hela inte alldeles koherent. Hynes använder sig av ett slags kollageteknik med mycket ljudfragment och samplingar – från filmer och direkt från gatan, både trafikljud och stå-upp-poesi.

Redan på introspåret By Ourselves (till exempel), blir den gospelaktiga soulkören, som inleder till vackert pianoackompanjemang, plötsligt avbruten av slampoeten Ashlee Haze, som med rabiat frenesi i rösten talar om feminism och Missy Elliott som viktig förebild för unga afro-amerikanska tjejer. Därefter tar den mjukt funkiga Augustine direkt vid med referenser i texten till Trayvon Martin, den unga afro-amerikanen som sköts till döds för några år sedan i St. Augustine, Florida.

Ett genomgående tema som Hynes tar upp är problem och frågor kring att vara svart i en vit värld. De olika rösterna och samplingarna fungerar som ytterligare kommentarer till detta.

Mångsidig musikalisk eklekticism

Ett släktskap med hiphop-estetiken är påtaglig och musikaliskt rör vi oss mellan mjuk soul och poprock med modernare elektro-inslag och en 1980-talsaktig r'n'b/funk. Som på E.V.P. där ingen mindre än Debbie Harry dyker upp; med ett tufft Wally Badarou-sampel blir låten som en hyllning till Blondies Rapture och den tidiga hiphopen.

Hynes egen röst är vän och fin, men kanske inte den mest distinkta – inte jämfört med den mer extroverte Prince åtminstone. På vackra ballader som Chance och Thank You är det snarare Michael Jackson, typ Human Nature, som mina tankar går till.

Den senare övergår för övrigt mot slutet i en rapsampling från De La Souls Stakes is High och leder igen tillbaka till mitt tidigare resonemang om kollagetekniken. Om den vid en första genomlyssning kan ha en splittrande effekt, blir resultatet i slutändan ändå sammanbindande och fördjupande.

Alla de sjutton låtarna når kanske inte upp till samma nivå som de nämnda och några till. Men helheten blir efter några genomlyssningar som ett slags mixtejp med rent av essäistiska kvaliteter.

Ralf Sandell

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33