Tre väsensskilda världar inom fjorton år

Antti Tikkanen hade dubbelrollen som violinist i Meta 4 och ledare för Finländska barockorkestern under konserten som pejlade Beethoven mot hans samtida. Bild: Jaakko Paarvala

Uppfinningsrikt och insiktsfullt var upplägget när Beethoven pejlades mot sina samtida i Tempelplatsens kyrka.

Klassiskt

RSO:s Beethovenfestival

Finländska barockorkestern och Meta 4 (Antti Tikkanen & Minna Pensola, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, cello). Solister: Alexej Ljubimov & Olga Pasjtjenko, fortepiano. Kraus, Dussek, Beethoven. Tempelplatsens kyrka 20.1.

Vad krävs för att sammanställa ett estetiskt tankeväckande och emotionellt engagerande konsertprogram? Egentligen inte mera än en tillräcklig dos musik-, idé- och kulturhistorisk kunskap i kombination med en förmåga att se litet längre än de mest självklara lösningarna. En kvalitet, som i dagens genomkommersialiserade konstmusiklandskap i allt högre grad lyser med sin frånvaro.

Radions symfoniorkesters Beethovenfestivals lördagskonsert i Tempelplatsens kyrka var ett praktexempel på en programplanering, där kreativiteten getts fria händer och man tänkt till litet utöver det slentrianmässiga och trots att de aktuella styckena tillkommit inom en tidsrymd om fjorton år var det ändå tre väsensskilda världar som möttes.

Joseph Martin Kraus – Gustav III:s tyske hovgunstling kallad "den svenske Mozart", vilket är närmare sanningen än man kanske kunde tro – Olympieuvertyr (1792) är musik av tidens bästa internationella "sturm und drang"-snitt och hade Kraus inte dött kort efter sin kung hade den nordeuropeiska musikhistorien sannolikt tett sig annorlunda.

Böhmaren Jan Ladislav Dussek – född 1760, fyra år efter Mozart och Kraus och tio år före Beethoven – är med sin snudd på osannolikt äventyrliga livshistoria ett kapitel för sig. Han var något av en proto-Liszt, som turnerade Europa som firad virtuos och han var bland annat även den förste att sätta sig vid klaveret med profilen mot publiken.

Förrädisk behagfullhet

Dusseks Konsert för två pianon B-dur inleds förrädiskt behagfullt, snäppet à la Crusell på sitt mest avslappnade humör, men snart invecklar han sig i harmonier som stundtals förirrar sig en god bit in på romantikens domäner. Gamle Finlandsbekantingen Alexej Ljubimov och Olga Pasjtjenko spelade oerhört stilkänsligt på kopior av fortepianon från sekelskiftet 1800 och efter att örat vant sig vid den volymsvagare klangen insåg man att det är just så här den här musiken bör låta.

Tempelplatsakustiken är överlag brutal gentemot pianot, men den här gången fungerade den som smort och Finländska barockorkestern, med avgående konstnärlige ledaren och Meta4-primasen Antti Tikkanen i spetsen, behövde varken dämpa ned sig eller höja volymen i onödan. Tvärtom kunde man, med de alert artikulerande träblåsarna i spetsen, frossa i en uppsjö klangligt läckra detaljer.

Och samma gällde självfallet i Beethovens hedonistiskt frifräsiga andra symfoni, där man vid behov brassade på av hjärtans lust. Tempona i yttersatserna var sannolikt de snabbaste jag hört – eventuellt tänjande på gränsen till det fraseringsmässigt meningsfulla – men skojigt var det så det förslog och idén att ha förträffliga Meta4-kvartetten att stå för det musikaliska ledarskapet gav helheten den avgörande vitamininjektionen. Festligt!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning