Tre månader på soffor, golv och gator

Osäker framtid. Tjugoettårige Hayder vandrar Helsingfors gator och tar en dag i taget. Hur det ska bli i framtiden har han ingen lösning på. Bild: Leif Weckström

I augusti 2015 anlände Hayder till Finland som asylsökande, i vintras kom det andra avslaget. De senaste månaderna har han vandrat Helsingfors gator och hållit sig undan polisen. Om framtiden vet han ingenting.

I tre månader har nu en fråga framför andra sysselsatt tjugoettårige Hayder dagligen: Var sova nästa natt? I motsats till de andra, större frågorna som också ligger där får den här en konkret lösning varje kväll. Antingen blir det hos en kompis, i nödinkvartering eller ute.

– Dagarna är fulla av osäkerhet. Jag koncentrerar mig bara på vad som händer just i dag. Jag kan inte tänka på framtiden, säger Hayder.

Förra natten har han sovit hos en kompis, natten innan i Diakonissanstaltens nödinkvartering. Var han ska sova nästa natt vet Hayder ännu inte, antagligen blir det nödinkvarteringen. Natten därpå har han inte ens tänkt på.

Hayder är papperslös, eller vistas på myndighetsspråk olagligt i landet sedan hans mottagningstjänster upphörde i slutet av januari. Före det bodde han på flyktingförläggningar i Åbo och Björneborg, tills avslagen på först asylansökan och sedan asylbesvären kom.

Det betyder att han inte längre har tillgång till någonting annat än den oundgängliga försörjning och omsorg som grundlagen tryggar. Det betyder mat och tak över huvudet för någon dag i taget, enligt de riktlinjer som regeringen dragit upp.

– Ofta sover jag hos en kompis, men det kan jag inte alltid göra. Förra veckan sov jag också ute, i en park vid en metrostation. På dagarna är jag i centrum, ibland går jag till Järnvägstorget och pratar med vänner på demonstrationen där. Men det är jättetungt då man inte har någon egen plats.

Annat var det hemma i Bagdad, där Hayder förfogade över en lägenhet på flera hundra kvadratmeter. Han hade ett jobb, livet var bra på det viset. Men att åka tillbaka är inte att tänka på.

Nu förfogar han över noll kvadratmeter och sina grejer har han hos olika kompisar och lite i ryggsäcken.

Rädd för polisen

Vi träffas på Diakonissanstaltens dagcenter Hirundo, som håller öppet några timmar varje vardag för dem som inte har någonstans att ta vägen. Mest finns här romer från östra Europa som kommer in för att värma sig och vila ett tag, men nu får de alltmer sällskap också av dem som fått avslag på sin asylansökan, de nya papperslösa. Hayder Al Jouranj som jobbar på Diakonissanstaltens projekt för papperslösa sveper med blicken över rummet och identifierar åtminstone en handfull irakier.

Här står kaffe och bulle uppdukat, man kan duscha och tvätta kläder, använda internet. Och bara sitta ned utan att betala för sig.

Hayder har fått betalningsförbindelser av staden för att kunna köpa mat, 40 euro för två veckor. Diakonissanstalten har bistått med några tior till per månad. Men utan kök är det svårt att laga mat.

– Jag köper mat i butiken och söker upp ett lugnt ställe för att äta. Någonstans där folk inte tittar. Men jag kan till exempel inte koka ris – det har jag inte ätit på tre månader. Det skulle normalt aldrig hända i den kultur jag kommer ifrån.

Frågor om framtiden får svar som ligger närmare. De handlar om nuet och om rädsla.

– Jag är rädd för polisen. Om jag ser en polis försöker jag gå bort, eftersom jag inte har något giltigt identitetsbevis. Om jag tänker på framtiden blir jag rädd för att skickas tillbaka till Irak. Polisen skickar hela tiden tillbaka folk till Irak fast det inte är ett tryggt land.

Men nu är livet jättesvårt här också, säger Hayder.

– Jag är helt slut psykiskt. Jag trodde att Finland var en rättsstat där man respekterar mänskliga rättigheter. Nu känns det inte som om jag behandlas som en människa mer.

Om man envisas är det klart att det fanns saker som Hayder önskade sig av framtiden, då den ännu fanns i blickfånget.

– Samma som alla andra. Att starta ett liv i Finland, studera, ha ett hem, ett jobb. Jag talar en del finska redan.

Hemma i Bagdad sysslade Hayder med taekwondo.

– Därför är den här tanden ersatt, visar Hayder med ett leende som avslöjar en framtand något mörkare än den andra.

Men taekwondo får vänta. Nu brukar Hayder gå ned till havet vid Salutorget för att söka tröst.

– Jag tycker om att sitta där, jag brukar sitta och prata med havet.