Tre körskivor som kan hjälpa eller stjälpa julen

Lagom inför julhelgen lyssnar HBL:s musikredaktör på tre skivor som kan hjälpa eller stjälpa julfirandet 2018. Svenska Erik Westbergs vokalensemble imponerar än en gång. Aboensiska Key Ensemble underpresterar däremot. Och Fork lär hitta sin egen publik.

Körjulmusik

Key Ensemble

Fridfullt på rosors och liljors bädd (Fuga)

Fork

So... this is Christmas (Egen utgåva)

Erik Westbergs vokalensemble

Amor Vita Mors (Studio Acusticum)

"Kammarkören Key Ensemble har med sina innovativa konserthelheter redan i flera år upprätthållit sitt rykte som en av de mest intressanta finländska toppkörerna."

Det här är den typen av marknadsföringstext som omedelbart ger mig spunk och som känns totalt ovidkommande i ett skivhäfte. Den säger ingenting om körens eller skivans kvaliteter och tjänar närmast som spaltutfyllnad.

Sanningen är att Key Ensemble är en kammarkör som verkar i Åbo, inte mer och inte mindre. Även om kören sedan starten har omsusats med en status som något av en elitensemble framstår Key på julskivan inte som någon exceptionell ensemble.

Repertoaren utgörs av ett spretigt urval julsånger, organiserade tematiskt kring bland annat profetian och miraklet, stallet och krubban, sånger till den förstfödda, sånger om stjärnan, om de vise männen och om julnatten. Bland dessa ryms några av våra mest sjungna julsånger och sådana som är i det närmaste okända.

Hatten av för fina repertoarval bland de senare, men förklara för mig vad som egentligen motiverar att spela in tre av Sibelius julsånger opus 1 och sånger som Stilla natt, Fridfullt i drömmar (Heinillä härkien kaukalon), Little Drummer Boy eller La Marche des rois, speciellt som versionerna eller tolkningarna inte på något vis ter sig exceptionella. Kören sjunger helt rent, men klangen är helt okej, kören har inte särskilt många djupa basar eller särskilt vackra tenorer eller särskilt ljusa sopraner, och tolkningarna skiljer sig faktiskt inte särskilt mycket från originalen, låt vara att både dirigenten Teemu Honkanen och den egna koristen Säde Bartling står som arrangörer.

Som lyssningsupplevelse bjuder skivan på en bergochdalbana där jag pendlar mellan att vara rofyllt tillfreds och irriterad över banala stycken som närmast retar gallfeber på mig (så speciellt 48-åriga britten Will Todds tre tonsättningar). Lika seren men betydligt mera sofistikerad är norska tonsättaren Ola Gjeilos (f. 1978) undersköna Serenity!, som hör till skivans bästa giv.

Bland övriga stycken märker jag Bogoroditse Devo, som är förvånansvärt levande och rörlig för att vara skrivet av Arvo Pärt, Jaakko Mäntyjärvis Die Stimme des Kindes som är både ambitiöst och ger upphov till eftertanke och Säde Bartlings egen komposition Ave Maris Stella. Viss behållning ger också koralmelodin från Pieksämäki, Rautavaaras Kalevala och den franska folkmelodin Il est né, le divin Enfant. På skivan finns också två svenskspråkiga sånger: Marias son och Säde Bartlings arrangemang av en tysk folkmelodi.

Rejält avvikande

Om man nu ska spela in gamla sånger i nya versioner föredrar jag nästan mera a cappella-gruppen Forks sätt att stöpa om sångerna i en helt annan form. De som har läst mig tidigare vet att jag kanske inte är det största fanet av Forks estetik, och också på den här skivan finns många umbärliga spår. Men åtminstone gör man rejält annorlunda versioner av valda låtar. Till mina favoriter räknar jag då arrangemanget av O Helga natt, där sången framförs stilrent men baskompet och harmoniseringen avviker från det man vant sig vid. Det är egentligen bara avslutande Tomtarnas julnatt som med sitt burdusa heavygrepp faller rejält utanför ramarna.

Stark förebild

Min favorit i skivskörden är Erik Westbergs vokalensembles senaste alster Amor Vita Mors. Repertoaren är inte direkt julbetonad, men rubriken ringar in tre ämnen som täcker hela repertoaren: kärlek, liv och död. Vokalensemblen som verkat i Luleå-Piteå-trakten sedan 1993 har vid det här laget en imponerande diskografi som man byggt upp i synnerhet under 2010-talet och jag har vid flera tillfällen tidigare beundrat vokalensemblens vackra ljusa klang, välbalanserade stämmor, den sköna fraseringsförmågan och genomgripande musikaliteten i kombination med ambitiösa repertoarval och en inspelningskvalitet av toppklass som fångar körklangens bästa kvaliteter och rikedomen av övertoner.

På den här skivan, som egentligen är omfattande som en mindre skivbox med en speltid på två timmar, ryms några stora sviter av Peter Cornelius (1824–1874), Ildebrando Pizzetti (1922–1988) och Bent Sørensen (f. 1958) och svenskarna Anders Nilsson (f. 1954), Staffan Storm (f. 1964) och Josefine Lindstrand (f. 1981) samt mindre kompositioner av Tebogo Monnakgotla, Andreas Hallén, Peteris Plakidis, Johannes Pollak, Max Reger, Mirjam Tally och Veljo Tormis.

Skivan, som faktiskt inte har utkommit som fysisk utgåva utan enbart digitalt (på tjänster som Spotify och Tidal), ackompanjeras av en präktig, estetiskt tilltalande mindre bok som med korta informativa texter presenterar tonsättarna bakom verken.

När jag tänker på professionalismen med vilken vokalensemblen sjunger tätt satta ackord med små intervaller (som i Tebogo Monnakgotlas Autre Naissance du Jour) eller när jag tänker på de rika harmonierna i Andreas Halléns Philharmonie som är så välljudande att det är svårt att slita sig från dem, när jag tänker på yrkesskickligheten med vilken Bent Sørensens raffinerade och stillsamt återhållsamma sats framställs eller den klockrena intonationen som genomsyrar framställningen av Peter Cornelius wagnerska harmonier, slår det mig att vokalensemblen står betydligt närmare en toppkör än Key Ensemble, hur mycket de senare än skryter med sig själva. Men en god förebild är vokalensemblen definitivt!

Wilhelm Kvist Musikredaktör