Tre bröder arbetar och älskar

Joakim Groth återkommer som romanförfattare efter tre decennier – med hög igenkänningsfaktor och mycket text.

ROMAN

Joakim Groth

Tre bröder

Förlaget M

Oändliga samtal vid krogbord om kärlek i plågsamt förtäckta ordalag, karaff efter karaff av husets vin (ingen talade om druvsorter på den tiden), allt grumligare budskap, smärtsamma avsked på busshållplatser, taxifärder genom natten för att genskjuta den man förhastat tagit avsked av, återförening och nytt uppbrott. Att gå hemma och vänta på den dyrkades telefonsamtal – det här är före mobilens tid. Så var det att vara ung i Helsingfors på 70/80-talet.

Eller så här: "... privatlivets kalamiteter hade inget utrymme inom rörelsens kultur och att älta sådant var småborgerlig individualism: med tanke på den monopolkapitalismens offensiv som pågick på alla håll omkring oss var privatlivet helt enkelt kontrarevolutionärt".

För mången var det både och – de marxistisk-leninistiska studiecirklarnas skarpa belysning och den nattliga undersidans dunkel.

Dramatikern och regissören Joakim Groth återkommer efter tre decennier (Världen enligt Edi, 1987) som romanförfattare med Tre bröder, en koloss på 660 sidor som inledningsvis inger mig både förväntningar och fasa. Stoffet är högintressant, tematiken – politik, konstnärskap, kärlek – är både universell och personlig.

I inledningskapitlet "Prologer" presenteras vi för tre medelålders män, bröderna Hogge, Enar och Jumbo, som möts en septemberkväll 2006 i lägenheten på Apollogatan de alla i något skede bebott. Snabbt sorterar de en bottensats av kvarblivet bohag, en avveckling av det sista materiellt gemensamma verkar vara förestående. Prologkapitlet är facit mot vilket vi läser resten av romanen som huvudsakligen utspelar sig under 70- och 80-talet.

Hogge är författare, Enar teaterregissör och Jumbo terapeut. Med sig till Apollogatan har Hogge romanmanuset "Två bröder", där han använt sig av sitt och brödernas liv och i fiktionens namn reducerat antalet från tre till två.

För den bärnstensfärgade pärmen på Tre bröder har grafikern Anders Carpelan använt sig av författarens foto av den gula kyrkväggen mittemot lägenheten på Apollogatan där romanens bröder sägs bo. Den är snarlik den där verklighetens två unga bröder, den blivande författaren och dramatiken Joakim Groth och den blivande skådespelaren och gestaltterapeuten Marcus Groth, bodde för ett antal decennier sedan.

Påhittade och verkliga namn på helsingforsiska kulturpersoner och personer från den vänsterpolitiska ungdomsrörelsen yr aptitretande över textraderna. Många läsare kan känna igen (bitar av) sig själva och sina vänner i texten, minnas karaffvinets bläcksmak och pianomusiken på restaurang Kultainen Härkä på Nylandsgatan.

Politik och relationsbekymmer

Fasan griper mig mitt i "Första boken: Dialektiken". Jag undrar hur jag någonsin skall bli färdig med detta och uppfatta budskapet i textens omständliga utläggningar om politiska möten och relationsbekymmer. Jag var inte med i de kretsar som omtalas utan såg dem bara på håll, så det blir glest mellan igenkänningarna också.

Sen börjar jag vika hundöron vid citerbarheter. Visst är det till exempel lite uppiggande med det där om privatlivet som kontrarevolutionärt – vilken är egentligen skillnaden mellan småborgerlig individualism och liberal identitetspolitik där allt vi är bestäms av vem vi älskar, vad vi äter och vad vi köper?

När Enar reflekterar över sitt och brödernas förhållande till religionen konstaterar han: "Hogge var alltför teoretisk, Jumbo alltför praktisk, vad dem anbelangade skulle det ha krävts en omstörtande frälsning – som i den förras fall sannolikt skulle ha resulterat i en skolastiker, i den senares en som ramlade omkull och talade i tungor – medan verkligheten för Enar naturligt hade en djupdimension där den övergick i något annat och försvann ur synhåll." Det är så här Groth skriver när han är som mest stringent, han känner sina karaktärer och vet hur han vill framställa dem. Förvisso får vi se Hogge teoretisera och Enar förlora verkligheten ur sikte, men tyvärr alldeles för lite av Jumbos talanger.

Femme fatale, demimond, narcissist?

"Andra boken: Femme fatale" handlar om Enars stora kärlek, Lo som genom hundratals sidor pendlar mellan den dyrkande Enar och sin pojkvän Asser. Min beklämning lättar. Här är vi verkligen inne på Enars förmåga att "se djupdimensionen" tills verkligheten försvinner ur sikte. Det är gripande läsning, den älskandes hjälplöshet och ältande underkastelse i futil rundgång av försök att rationellt resonera kring det irrationella passar bra ihop med det omständliga sättet att berätta. Bilden av den dyrkade Lo förblir schematisk, men den älskande Enar lever och lider.

"Tredje boken: Transit" handlar igen om Hogge. Han har begått sin debut som inte blev det han väntat sig – "en händelse av transcendental karaktär där min tillvaro i en närmast permanent misär förvandlades till motsatsen, en lika beständig lycka" – men ändå gav honom en författaridentitet. Nu skriver han på en roman om Edvard Gylling, socialisten som var ordförande för Karelsk-finska socialistiska sovjetrepublikens folkkommissariat 1920–1935, föll i onåd hos Stalin och arkebuserades 1938.

Hogge formulerar också den bild som läsaren börjat skapa sig av föremålet för Enars trånande begär: att hon möjligen är en manipulativ narcissist, eller en "tragisk demimond". Sen när han själv av en slump träffar henne faller också han för hennes tjuskraft, och gör en kritisk jämförelse mellan Enars och hennes sätt att berätta om deras kärlek, till hennes fördel, eftersom hon i motsats till den malande Enar berättar "levande och åskådligt".

I "Fjärde boken: Repetitionen" repeterar Enars ensemble Måsen, för att hamna på en efterfest där Lo gör entré för n:te gången i Enars liv och gör slut på hans försök att leva lycklig med en ny flickvän.

Den nya romanen som ideal

Min mening är inte att göra narr av den här romanen som både väcker min respekt och gör mig uppgiven. Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av den.

Här finns många underbara formuleringar, en underskruvad humor, en del rundgång, politisk samtidshistoria i mikroperspektiv, rörande känslomässigt fumlande och stråk av drabbande tragik. Men det stora ärendet med boken undflyr mig trots dess fina ansats att gjuta samman det personliga, det politiska och det konstnärliga reflekterandet. Jag förlorar mig i detaljer och fnissar åt Hogges försök att tillämpa det han påstår vara en sentens av Lenin på sin rangliga distansrelation med den dugliga Hedda: "Tillit är bra, kontroll är bättre."

Hogge uppger Michel Butors roman Resa mellan kvinnor som en viktig läsupplevelse – Butor är en exponent för le nouveau roman, den nya franska romanen, och står där som en läsanvisning till Tre bröders berättarteknik; den uppbrutna kronologin, den understrukna sakligheten, de utsvävande resonemangen och frånvaron av episk intrig.

Fångade i bärnsten

Reser mellan kvinnor gör de förstås rent bokstavligt. Både Hogge och Enar framställs som längtande efter kärlek, men kroniskt oförmögna att älska eller förstå just den kvinna som står till buds.

Hogge resonerar sönder sina relationer, Enar är förlorad i det bortomverkliga med Lo. Ensamma tar de sig genom relation efter relation (i den senares fall tröst, substitut), bok efter bok, regi efter regi. Fokus är på Hogge (jagberättare i sina två avsnitt) eller på Enar (två avsnitt i tredje person), medan Jumbo bara flimrar förbi i deras liv, en ljusare men i sina kärlekar raskt ombytlig natur.

Han undgår på ett underligt sätt Hogges och Enars öde, det som gör mig så sorgsen i den här på många sätt förtjänstfulla, om också för långa, romanen. Jumbos ovana att ständigt förälska sig i nya unga kvinnor ter sig överraskande som en form av kreativ förtröstan, en framtidstro att luta sig mot. Medan Enar och Hogge fångats som insekter i ett bärnstensblock bakom den gula pärmen, allt äldre unga.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33