Träskonäbbar och andra

Barbro Lindgren fortsätter att ställa de enormt enkla och komplicera frågorna, omöjliga att svara på men en outsinlig källa till reflektion. Själv önskar hon att hon ska återfödas som en träskonäbb.

Prosa

Barbro Lindgren

Jag är som en lövsalsfågel

Karneval förlag

En ny bok, den sjunde, i den underbara serien som Barbro Lindgren har skrivit på sedan Att älska ett djur hade länge varit min dröm (2010). Som de tidigare är Jag är som en lövsalsfågel en blandning av dagbok, reflexioner över tillvaron, minnen och kommenterade citat av kolleger som Montaigne och Schopenhauer. Syftet är, skulle man kunna säga, existentiellt. Lindgren har genom hela sitt långa författarskap haft förmågan att formulera grundläggande frågor. Hurdan är världen? Varför? Vem är jag? Varför är jag annorlunda än andra och hurdana är de? Hur ska man bli lycklig? Varför sker tragedier? Hur ska man kunna formulera dem, och lyckan i livet? Hur ska man bära sig åt för att leva i stället för att bara låta tiden driva förbi?

Allt mer barskrapad

Mycket enkla och enormt komplicerade frågor. Omöjliga att svara på är de också en outsinlig källa till reflexion. Förutsatt då att man, som Lindgren, besitter tanken och språket det kräver. Världen Lindgren bebor och övertänker blir allt mer barskrapad. Där är det öländska landskapet, bekant från tidigare böcker. Ofta skildrar hon det under den skiraste vårtiden eftersom det då i sin skönhet är allra svårast att fånga. Där är vännerna, men allt fler av dem finns bara kvar i minnet. Där är sonen och framför allt den unge sonsonen, kallad fursten, som sätter fart på händelserna. Och där är föräldrarna och de gamla släktingarna, för länge sedan döda men mycket levande i Lindgrens hågkomster.

Och så är där introspektionen med författarkollegernas hjälp. Lindgrens bild av sig själv är inte särskilt insmickrande. Hon är en eremitnatur som skyr prat, både eget och andras, och lätt förlorar tålamodet med dumheter. Läsa, skriva, lyssna till musik, promenera är vad hon vill göra i stället. Frånsett den döva väninnan Carin, skildrad med barsk vänlighet, och familjen föredrar hon umgänget med de döda och med djuren. Djuren är ofta exotiska, som träskonäbben i det inre Afrika som nästan ingen sett, eller den krypande lusen på skrivarket som är så liten att man inte kan förstå hur litet dess hjärta måste vara.

Så rik i sin enkelhet

Vad beror det på att det är en sådan stor glädje att få dela denna Barbro Lindgrens karga värld? Förstås på att den är så rik i sin enkelhet och så exakt fångad. Lindgren skildrar vad hon ser och tänker med självklar auktoritet, utan att göra sig till eller ängslas för vilket intryck hon gör. Tonläget skiftar från det vardagliga till det elegiska, från krass humor till oförställd förvåning. Och förstås finns hela hennes långa, absolut unika författarskap där som en resonanslåda, en källa till glädjefyllda reminiscenser för läsaren.

Jag är som en lövsalsfågel avslutas av följande dikt som i några rader ger mycket av Barbro Lindgrens specifika tonfall:

Jag visste ju att du var död

men jag hade glömt det

Och jag tänkte att när det ljusnar

ska jag gå in till dig

och stryka din panna

som jag gjort så många gånger förr

smeka ditt vackra ansikte

och sakta fyllas

av något slags lycka

Michel Ekman Litteraturkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00