Trånsjuk åkallan av en guldålder

Filmmusikalen har per definition stått för optimism och livsglädje där den perfekta rytmen vanligtvis ledde till den perfekta partnern, skriver Hans Sundström.

Om nu inte i renodlad form har Hollywoods klassiska filmmusikal ändå återuppstått i och med den nu aktuella La La Land, entusiastiskt anmäld av Sara Ehnholm Hielm (13.1). Musikfilmen har givetvis varit framträdande under alla decennier och kunnat bjuda på fenomen som discofilmen och rockoperan eller hybrider som Moulin Rouge.

Vad är då en klassisk amerikansk filmmusikal? Redan under ljudfilmens första decennium tog Hollywood, trots vissa mellanformer, avstånd från den europeiska operetten, operans glada lillasyster. Inte oväntat kom inspirationen från Broadways musikaliska shower med rytmer som ofta nalkades jazzen. Men redan hos en betydelsefull pionjär som Busby Berkeley är filmkameran ett viktigt ögonvittne. Graciöst följer den med Fred Astaires och Ginger Rogers' eleganta rörelser över dansgolvet för att sedan kulminera i filmer av Vincente Minnelli och Gene Kelly/Stanley Donen. Den amerikanska filmmusikalen blir en enhet av handling, bildrytm, sång och dans. Musiken måste ses i relation till koreografin och kameratekniken.

Filmmusikalen har per definition stått för optimism och livsglädje där den perfekta rytmen vanligtvis ledde till den perfekta partnern. Ett exempel på denna demonutdrivning finns redan det berömda numret i Gold Diggers of 1933 där Ginger Rogers och showflickorna sjunger We're in the Money, mitt i massarbetslöshetens, bröd- och soppköernas Amerika.

Filmmusikalen har naturligtvis inte väjt för mörkare stråk. Otto Preminger gjorde medvetet "veristiska" produkter som Carmen Jones och Porgy and Bess. Bistra samhälleliga realiteter är ständigt närvarande i West Side Story, Spelman på taket och Cabaret. Ja, till och med i Sound of Music.

La La Land frambesvärjer på många sätt ett filmmusikaliskt förflutet. Man tänker på Ryan Goslings och Emma Stones första dansanta nummer (då personkemin fortfarande lyser med sin frånvaro) som omedelbart för tankarna till Let's Call the Whole Thing Off med Fred och Ginger i Shall We Dance (1937). Men inte är La La Land enbart trånsjuk nostalgi utan bjuder samtidigt på mer moderna och realistiska kopplingar, som t.ex. det bitterljuva slutet också om det överbyggs av en fantasifull drömsekvens.

Då minns man att Martin Scorsese en gång gjorde den filmmusikaliska utflykten New York, New York (1977) med Liza Minnelli och Robert De Niro där bägge gör framgångsrik karriär men musikens integrerande och helande inverkan på privat- och samlivet uteblir. En elegisk kommentar till den gamla filmmusikalen var också Francis Ford Coppolas Finians regnbåge (1968) där en redan grånad Fred Astaire än en gång frammanar musikens och dansens magiska krafter.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39