"Tråkigt är fel ord för det jag har här"

Elin Willows språk är en njutning, men vad är det hon vill berätta om?

Roman

Elin Willows

Inlandet

Förlaget M 2018

I bottnen på Elin Willows debutroman Inlandet finns en förlust. Berättaren har flyttat söderifrån till en nordlig inlandsplats (ortnamnen står på svenska och samiska på skyltar vid vägen) där hon skulle ha levt tillsammans med sin älskade – men redan när han kört henne och det lilla flyttlasset norrut vet båda att det, helt odramatiskt, är slut mellan dem:

"Det kan aldrig hända något mellan oss igen. Vi vet båda det, det finns inte i luften, inte i våra kroppar."

I stället för att återvända hem stannar huvudpersonen kvar på orten, i egen bostad och med jobb i matbutiken. Hon går in i en tillvaro där det mest är vinter, där fritiden handlar om att äta i sängen och titta på tv, att prata om bilar med arbetskamraterna, att köra på isen, att lördagssupa på Hotellet där det står en uppstoppad björn i ett av rummen i källaren. Kronologin är tillrörd enligt någon princip som undflyr mig, trots att vi, visar det sig, ändå hela tiden arbetar oss mot ett slags vändning.

Är den här romanen ett olycksfall i arbetet, slipad och slipad så nästan ingenting finns kvar utom statisk stämning och fint språk, med en dramaturgi så subtil att läsaren måste sitta och göra anteckningar om årstidsväxling och antal lösgodisköp i den för att uppfatta en kurva?

Eller handlar det om ett tematiskt mode – unga kvinnors mjältsjuka, en apati och alienation där känslor antingen slår över i ett slags fetischartat obehag för nästan allting, eller skrivs bort i cynism och passivitet?

Sex och död

Jag börjar bara sukta efter flera interiörer från butiken, mera om själva jobbet, ett kafferumsdrama, någonting. Jag blir glad när jag lär mig ett nytt ord, "fronta", som måste betyda att ställa fram förpackningar vid hyllkanten i stället för dem som just blivit köpta, eller när en bakfull kollega tappar en julskinka i golvet så plastförpackningen spricker. Jag funderar en lång stund på hur det ljudet låter. Och vad häftigt, en natt vaknar berättaren med näsblod ...

"Tråkigt är fel ord för det jag har här", reflekterar hon. Jag för min del undrar om inte tråkigt är det jag har alltför länge med den här romanen. Det är därför jag börjar fundera på det där med en ny melankoligenre, på kvinnlig alienation korsad med tidens stilmode, vad som helst utanför texten.

Till slut händer faktiskt någonting i den också, sex och död. När jag nästan helt gett upp hoppet om att den här romanen skall beröra mig så går jag in i det här, och det känns väldigt fint:

"När det händer här, när fel person dör, en som är för ung, så händer det överallt. I hela samhället och nästan också i naturen omkring. Tallarna känns tröttare och sjöarna djupare. Avstånden ökas och kortas."

Sådana rader anstår en riktig författare. Willows' språk kunde vara – nej, det är – i sig en verklig njutning, i synnerhet när berättaren riktar blicken utåt. Jag hade blivit mycket mera engagerad om romanen mera bemödat sig om att uppmärksamma platsens och dess människors egenart än berättarens sinnestillstånd.

Men jag vet också att andra har något annat än tråkigt med Inlandet, eftersom den utkommer i Sverige på Natur och kultur, och i finsk översättning på Teos, kvalitetsförlag bägge två.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00