Tråkiga nyheter

Bild: HBL arkiv

Juha Itkonen önskar att Karl Ove Knausgård och Linda Boström Knausgård inte hade skilt sig.

Visst tog jag illa vid mig när paret Knausgård skilde sig. Och inte nog med det – i en intervju i Guardian i februari delade Karl Ove Knausgård med sig glimtar av sitt nya liv. Varannan vecka tillbringar han i Sverige tillsammans med sina barn, varannan vecka är han i England. Arrangemanget är perfekt, enligt honom. Dessutom finns hans liv kärlek i London.

Jag trodde att Karl Oves uttalanden var förvanskade. Det kändes omöjligt att föreställa sig att ett arrangemang där man är förälder varannan vecka skulle vara idealiskt för vilken fyrabarnsförälder som helst, i synnerhet för den som är så intuitiv och skuldbeläggande som Karl Ove Knausgård.

Knausgårds livs kärlek måste vara Linda, allt annat känns omöjligt. Det förkunnar han i andra delen av Min kamp och vetskapen om den kärleken gör läsaren åtminstone delvis försonligt inställd till den omänskliga prövning som Karl Ove Knausgård utsätter sin familj för, i kärlekens namn.

Jag kände mig besviken, till och med sviken. Jag insåg att jag hade läst min Knausgård sedd via familjen, som en överlevnadsberättelse. I synnerhet i årstidsböckerna, skrivna efter Min kamp, föreföll det som om världslitteraturens nya storstjärna, mitt i cirkusen försökte hålla fast vid familjelivets lilla och konkreta vardagsverklighet.

Jag ville att han skulle lyckas. Jag ville att familjen skulle bestå. Men så gick det inte och efter skilsmässan positionerar sig också Linda Boström Knausgårds i mitt sinne på ett nytt sätt – det konturlösa monster som hotar familjen och som finns i öppningsnovellen i hennes fina novellsamling Grand Mal tog alltså hem segern.

Ingenting i vare sig Lindas eller Karl Oves böcker har förändrats. Deras litterära kvaliteter är inte alls mindre. Ändå har skilsmässan så här i efterhand ändrat mina tankar om framför allt Karl Oves böcker. Detta är genant att erkänna – det handlar om konstverk och jag skulle vilja att min tolkning inte är avhängig av min kunskap om upphovsmännens privatliv.

Men är det över huvud taget möjligt? Metoo har lyft fram motiverade men svåra frågor om relationen mellan konstnärer och deras verk. Kevin Spacey har visat sig vara en skitstövel men förringar det hans obestridliga talang som skådespelare? Kan man titta på hans filmer utan att drabbas av samvetskval? Är det rätt att han knappast längre har möjlighet att fortsätta arbeta? Ja, nej, ja svarar en del men själv kan jag inte förhålla mig lika svartvitt.

I fallet Knausgård handlar det inte om avslöjade brott eller olämpligt beteende. Det betonade självbiografiska inslaget i hans romaner förändrar situationen och innebär att vetskapen om en, om också vanlig, livsförändring, blir betydelsefull. Läsaren inser att också den författare som skriver om sin familj naturligtvis har rätt till egna val och, enligt intervjun i Guardian, ett lyckligare liv. Men eftersom författarens liv har varit en historia som läsaren följer kan hen ändå bli missnöjd över den vändning livet tar.

Känslan är förvirrande och hade kunnat undvikas om Knausgård hade skrivit om andra världskriget eller den framtida civilisationen. Jag är ändå glad över att han inte gjorde det och tacksam för hans unika böcker.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33