Tragik som aldrig fördjupas

Nöjer man sig med en smart idé och en del underhållande vändningar är Sista gästen ett snyggt litet paket.

ROMAN

Andreas T Olsson

Sista gästen

Natur & Kultur 2017

Till vardags är Andreas T Olsson skådespelare inom Dramatens fasta ensemble, och det var på scenen som han först lät höra av sig också som författare. Hans text Sufflören framfördes 2013 på Dramaten, med honom själv i den enda rollen.

När han nu gått vidare till romanformen äger texten fortsättningsvis en viss närhet till dramatiken. I och för sig finns här inte speciellt mycket dialog, eftersom så stora delar av skeendet utspelar sig enbart i servitören Thomas Rapps huvud. Men de replikskiften som ges plats är effektivt lakoniska och lätt absurda, och kunde fungera utmärkt på scenen.

Det ligger då nära till hands att dra ut linjen till en annan svensk författare/skådespelare, Jonas Karlsson. Också han kan leverera nog så absurda texter, om än med klarare fokus på det direkt humoristiska.

Olssons Sista gästen tar avstamp i det ögonblick då gästerna Henrik och Sara för första gången stiger in på den gamla Stockholmskrogen KB. Thomas tar hand om dem och upplever en överraskande kärlek vid första ögonkastet-känsla, möjligen också för att han är en aning obalanserat närhetstörstande efter att samma kväll ha blivit dumpad av sambon Ellen.

I övrigt är Thomas en person som verkar vara född i fel tid. Han är på alla sätt "gammaldags" – rigid i sina emotionella uttryck, bunden av exakta rutiner och absolut i sina åsikter. "En halv special med aromat på potatismoset" från gatuköket "är ingen föda, det är ett skrik på hjälp." Och vad gäller vinet är han än så konventionell att han helst inte vill låta ens Henrik och Sara själva göra den beställningen. "Han får rysningar över hela kroppen när han tänker på märkliga dryckesbeställningar han tvingats åhöra."

Och då han någon gång vill koppla av gör han det – kanske lite överraskande – helst genom att fullständigt sjunka in i Lennart Jirlows naivistiskt idylliska målningar.

Spetsfundigheterna tar över

Att Olssons text är lätt arkaiserande kan sägas stå i konsekvens med Thomas personlighet. Men det känns ofta också som om formuleringskonsten och spetsfundigheterna blev viktigare än det liv de är tänkta att spegla, samtidigt som resonemangen kring restaurangens och gästernas väsen ställs i fokus på bekostnad av här och nu-skeendet.

Thomas har i hög grad förvandlat sig till en iakttagare, som lever sitt liv genom människor och platser han beundrar. I botten ligger då en stor tragik, inte bara i den ensamhet som på så sätt speglas utan också i de oproportionerligt stora besvikelser han möter när favoritgästerna inte lever upp till hans högt ställda krav.

I förlängningen gör det här honom till en potentiell fara för dem han valt ut som speciella. Under decenniernas lopp har många idoler skadats eller dödats av besvikna extrembeundrare, och historien om Thomas blir i grunden också en gestaltning av ett mentalt gränstillstånd.

Mörk strimma under glättig yta

Och det är den här tragiska tråden som hade kunnat ge Olssons text stadga och djup, ifall han på allvar gripit tag i och utvecklat den. Som det nu är blir den i varje fall bara en antydd, mörkare strimma under den glättiga ytan, och berättelsen känns då tämligen tunn. Må vara att en överraskande vändning fräschar upp slutrakan.

Nöjer man sig med en smart idé och en del underhållande vändningar är Sista gästen ett snyggt litet paket. Det är lätt att finna ett kravlöst nöje i läsningen, men också lätt att avstå från något djupare känslomässigt engagemang.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33