Träffande och tragiska episoder om vår art

Den andra naturen är en minimalistisk, statisk föreställning som visar något obekvämt i den mänskliga naturen. På bilden Oskar Pöysti som barnet som bara kan leka en lek.Bild: Mark Niskanen

”Människans mun är en gravgård”, säger en av karaktärerna i Pipsa Lonkas pjäs om vanedjuret människan och hens förhållande till andra djur.

Den andra naturen. Text: Pipsa Lonka. Översättning: Sofia Aminoff. Regi: Anni Klein. Textdramaturgi: E. L. Karhu. Scenografi och kostym: Laura Haapakangas. Ljud: Heidi Soidinsalo. Ljus och video: Jani-Matti Salo, Mark Niskanen. Masker: Alice Corre. På scenen: Martin Bahne, Maria Ahlroth, Oskar Pöysti, Iida Kuningas.

Premiär på Teater Viirus 3.3.

Programbladet till Viirus föreställning Den andra naturen är format som en gravsten. Det anger tonen för pjäsen skriven av Pipsa Lonka. Den handlar om döden; människans och andra djurs. Den handlar om att äta djur. Den handlar också om kommunikation och ord, bristen på ord och ordens bristfällighet. Den handlar om att vänja sig vid sakers tillstånd. Om passiv resignation. Vanan är människans andra natur. Vilken är då den första naturen? frågar en av karaktärerna. Hen får inget svar.

Föreställningen är regisserad av Anni Klein, som tillsammans med ljuddesignern Heidi Soidisalo har utvecklat en egen estetik, playback-estetiken, redan i två produktioner innan denna (Play alter native och Wunderkinder). Konceptet går ut på att man spelar in alla repliker på förhand för att sedan spela upp dem från band under föreställningen. Dessutom bär skådespelarna masker, och kan således varken använda sig av sin egen röst eller av miner. Uttryckssättet är begränsat till blicken och kroppen. Effekten är en obekväm blandning främmandegörning, anonymitet och oväntad intimitet.

Den andra naturen är en episodpjäs utan sammanhängande handling. Både stämning, ton och innehåll för osökt tankarna till den svenska filmskaparen Roy Andersson. Några av karaktärerna möter vi flera gånger, medan andra förekommer i endast en scen. En del av scenerna läses bara upp av rösten som också fungerar som berättare (Hellen Willberg). Det gäller främst nyckelscenen som beskriver hur människor står på ett långt rullband, som på en flygplats eller i en passagerarhamn. Vid ändan av rullbandet faller de döda ner och deras kroppar förs vidare på ett annat rullband. Det är så det kan gå till i slakterier, gissar jag. Bilden är stark och upprörande, inte minst när en av personerna plötsligt ser vad som väntar dem och skriker av fasa och rusar mot strömmen. De övriga ignorerar hen.

Mer tragisk är komisk

Det är en stram, minimalistisk, statisk, långsam föreställning. Plastig. Människorna ser plastiga ut med sina uttryckslösa ansikten, deras kläder är ofta stela, fula, beiga, otidsenliga – väldigt enhetlig och genomtänkt kostymdesign av Laura Haapakangas, som också gjort scenografin. Den djupa scenen delas in i sektioner med hjälp av en vit, en grön och en blå halvtransparent, plastig ridå som öppnas och stängs. Ibland sker scenerna bakom ridåerna, och personerna avtecknas endast som suddiga gestalter, vilket ytterligare ökar den distanserade effekten som skapas av maskerna och de inspelade rösterna. I övrigt finns en torr trädgren, en bänk i ljust trä, en hästtransportvagn, en frysdisk full med inplastade köttbitar.

Föreställningen benämns tragikomisk i marknadsföringen, och det stämmer i viss mån. Situationerna är så träffande beskrivna – till exempel hur en praktikant introduceras till kutymen i kafferummet – att man måste skratta åt dem; åt oss. För mig blir föreställningen ändå övervägande mer tragisk än komisk. Den har en närmast dystopisk stämning, även om den beskriver hur världen ser ut i dag, inte hur den kanske ser ut i framtiden. En av de sista scenerna är direkt makaber, och som sådan väldigt stark. Till den tryckande stämningen bidrar det dova dånet och de blinkande ljusen under scenbytena. Ångesten är inte långt borta.

Playback-estetiken passar väldigt bra för Pipsa Lonkas text: det är nästan svårt att tänka sig hur den kunde ha förverkligats på något annat sätt. Personerna och platserna är så många. De inspelade rösterna fungerar över förväntan: intonation och ton är på pricken rätt, även om rösterna är mer dämpande än de vore vid vanligt tal.

Klart budskap

Det är en starkt ställningstagande text som ställer skarpa etiska och moraliska frågor. Den jämställer människan med de andra djuren, behandlar människan som en art bland andra och karaktärerna är anonyma representanter för denna art. Den frågar vem som får äta vem, vem som får döda vem. Djuren är ständigt närvarande, och stundom blickar de direkt på oss från den bakre väggen. Vi måste möta deras blick. Manuset är insiktsfullt och originellt, poängerna destillerade så att inget onödigt finns kvar. Budskapet kan inte missa målet.

De fyra skådespelarna Martin Bahne, Iida Kuningas, Maria Ahlroth och Oskar Pöysti utnyttjar väl det enda uttryckssätt de har att tillgå: kroppen. Med små gester och rörelser gestaltar de karaktärerna. Det är karikerat och stiliserat, men inte mindre sant. Föreställningen är även i övrigt kroppslig, med attacker av gråt, hosta och skratt.

Det är, trots de komiska stråken, en tung föreställning, och som sådan kanske en liten smula för lång – en timme och trettiofem minuter utan paus. Men både Pipsa Lonka och Anni Klein bevisar med Den andra naturen att de är bland de intressantaste, mest personliga skaparna i dagens teater-Finland.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08