Traditionell Giselle i tunn tolkning

Florian Mondan och Eun-Ji Ha i Cynthia Harveys iscensättning av Giselle op Nationalbaletten. Kvällens stora överraskning var Mondan, som imponerande med luft, rena linjer och mjukhet, enligt HBL:s recensent.Bild: Sakari Viika

Den elastiska dualismen mellan fantasi och verklighet gör att baletten Giselle fortfarande tilltalar publiken. Nationalbalettens föreställning saknar en del substans i tolkningen, även om paret Eun-Ji Ha och Florian Mondan var samstämt, skriver HBL:s recensent.

Nationalbaletten: Giselle

Koreografi: Jean Coralli, Jules Perrot, Marius Petipa. Iscensättning och regi: Cynthia Harvey. Musik: Adolphe Adam. Dirigent: Philip Ellis. Scenografi och kostymer: David Walker. Ljussättning: James F. Ingalls. Dans: Eun-Ji Ha, Florian Modan, Johan Pakkanen och Rebecca King samt övriga dansare ur baletens ensemble.

Nationaloperan 23.2.

I vår tid har balettklassiker i traditionell utformning ironiskt nog blivit mera undantag än regel. Trenden är mest typisk i västvärlden och bland mindre ensembler på mindre orter. De stora metropolerna, för att inte tala om de ryska scenerna, upprätthåller givetvis en motsatt linje, stödd av en sin gedignare balettkultur.

Mot denna bakgrund är det redan i sig glädjande att vår Nationalbalett nu valt att från baletten i Oslo köpa in den stora romantiska klassikern Giselle i en utpräglat traditionell tappning. Den amerikanska dansaren Cynthia Harvey, som skapade sin version i Oslo år 2009, har verkligen vinnlagt sig om att iscensätta den levande traditionen och att föra fram romantikens konstnärliga ideal, i helhet lika väl som i detaljer.

Känner man de traditionella versionerna har man som åskådare ett annat grepp på nyskapande och revision. Dessutom lyfter ju en traditionell version fram det mest sårbara, förgängliga och centrala i själva konstarten, nämligen det levande koreografiska arvet. För Giselles del sträcker detta sig till Paris och år 1841 med många skeden i snart två sekels tid.

Mordlystna ungmöer

Den spetsade dramatiken, den elastiska dualismen mellan fantasi och verklighet och det att handlingen utpräglat formas av och i det sceniska, i dans och rörelse, gör att baletten eller dansdramat Giselle fortfarande tilltalar sin publik. Adolphe Adams naivt romantiska men enhetliga och med ledmotiv försedda musik, integreras i handlingen. Förälskelse, svek, död och försoning fokuseras koncist och dramatiskt motiverat i två akter.

Den första aktens by vid floden Rhen med slottet högt uppe i fonden föreställer verklighetens värld. Den andra aktens mystiska skog i månsken med dimslöjor och Giselles gravkors, befolkad av vilierna, de hämndlystna, mordsugna och i livet försmådda ungmöernas andar, står för det fantasifulla.

Den första aktens handlig är dramatisk med sina förvecklingar i mötet mellan bybor och slottsfolk i vinskördetid. Giselle är flickan i byn som uppvaktas av adelsmannen Albrecht och förkrossas av hans svek.

För dansarnas del kräver akten förmåga att framställa trovärdiga och helhetsmässiga rolltolkningar, uppdrivna känslor och förtydligande mimik. Vid premiären lämnades mycket att önska på dessa punkter. Formen fanns där men substansen i tolkningen var tidvis så tunn att dramat inte kom till sin rätt.

Samspelt par

Eun-Ji Ha som Giselle är en på många sätt utsökt dansös. Den timida återhållsamhet hon underströk satt på sin plats till en början men det blev ingen utveckling i rollen, vilket kunde ha gett dramat ett lyft mot det drastiska slutet. Jag skulle gärna ha sett en större ansats, tydligare accenter, mera känsla och framför allt mera djup i slutets vansinnesscen. Kvällens stora överraskning för mig var Florian Mondan som Albrecht. Hans dans hade luft, förnämligt precis utformning i rena linjer och mjukhet. Han och Eun-Ji Ha var också ett mycket samstämt och samspelt par med kvaliteter som perfekt kompletterade varandra.

Först i andra aktens stora pardansscen, på många sätt verkets koreografiska clou, kom huvudparets starka sidor till sin rätt. De förkroppsligade fängslande magiken i scenen och dansade rasande skickligt i adagiot, i variationerna och i codan. Hela tolkningen fick verkligen ett lyft genom detta.

Viliernas vita led framfördes fint och starkt suggestivt med Rebecca King som en stilren, dynamisk och auktoritativ Myrtha.

Fotnot: I samband med premiären tilldelades Eun-Ji Ha Edvard Fazer-priset med tillhörande stipendium på 10 000 euro. Eun-Ji Ha har varit anknuten till ensemblen sedan 2007, blev solist 2009 och étoile 2013.

Jan-Peter Kaiku

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00