Toves blommor

Fest i staden. Detalj från Tove Janssons fresk från 1947. Bild: Cata Portin

I Helsingfors konstmuseum (Ham) finns en liten permanent avdelning för Tove Jansson, rätt mycket dominerad av muminiana, men med hennes enda förverkligade freskomålningar som huvudnummer genast i entrén.

Freskerna gjordes 1947 för källarrestaurangen i Helsingfors stadshus. Lyckligtvis var de målade på en fristående betongplatta och kunde, när huset byggdes om, tas tillvara. Restaurerade fick de sin nuvarande plats i det likaså restaurerade Tennispalatset.

Freskerna samlar på sätt och vis trådarna från konstnärens på många sätt trevande utbildningstid till ett ännu väntande livsverk som illustratör, målare och författare.

Det var fri målare Tove Jansson siktade på att bli, men tidens konstströmningar harmonierade inte med hennes inre målarlust. Hon var både genom sin uppväxt i ett konstnärshem och den utbildning hon fick starkt bunden till en franskt tonad kolorism, klart figurativ i senimpressionistisk stil.

Hennes debut skedde i denna anda, och eftersom hon fick medhåll och beröm kändes vägen som den rätta.

Men i konstvärlden var någonting annat på väg. Den modernism, som internationellt trevat sig fram alltsedan seklets början, rullade nu in också på den finländska konstscenen.

En grundström i modernismen var att målningen bara skulle vara målning: olja på duk. Form och färg, komposition och rytm. Ett uttryck i sig själv.

Inga anekdoter eller berättelser här. Det föreställande motivet upplöstes allt mer, för att till slut helt försvinna.

Här ville Tove Jansson till en början inte hänga med. När hon sedan trots allt försökte, var hon för sent ute.

Den berättarton, som hon tyckte hörde hemma också i måleriets bilder, lyckades hon ändå på sitt eget sätt hålla kvar. Den finns rent av i hennes nästan nonfigurativa målningar från 60-talet, dold i ett stormande hav eller i en stol, som väntar på att någon skall slå sig ned.

Ofta som en underliggande dramatik, kanske en hotfull yttervärld som genom sin existens framhäver bildnuets trygghet och glädje.

Denna dramatiska ton finns, om än latent, i flera av hennes monumentalarbeten. Händelser utanför bildens centrum, avlägsna åskväder, fartyg som kämpar mot häftiga stormvågor.

Men i förgrunden finns den trygga idyllen. Den framhävs av ett myller av blommor, både på marken och i träden. Stora och prunkande. Ofta ser de lite ut som hyacinter, ett slags ekon av ett tidigt genombrottsarbete, Blå hyacint, som hon fick beröm för när den ställdes ut 1939.

Men bakom hyacinten kunde man se en öppen strandvy med ett par vandrande gestalter. Bilden hade två skikt: den vackra blomman på fönsterbrädet, nära betraktaren. Och så världen därute, med folk som går och vind som blåser.

Det här var Tove Janssons lösning. Vi har den trygga närheten, där skönheten blommar. Och så utanför fönstret eller bortom gränserna den stora världen, lockande men också full av faror och osäkerhet.

För en tid sedan dök ett tidigt arbete av Tove Jansson upp, en pärm till boken om Pinocchio som hon utfört nyss fyllda 18 år (återgiven i Hbl 25.8). Denna – möjligen hennes första realiserade bokpärm – fångar mycket av äventyrligheten som skulle möta både i hennes måleri och i muminberättelserna, men också motsatsen, den lugna stabila skönheten. Blommorna flyr inte, och de vissnar inte heller.

I stadshusfreskerna, liksom i otaliga av Tove Janssons illustrationsarbeten, blev blommorna och de rikligt blommande träden en huvudingrediens i kompositionen. Blommorna är stora, ofta ganska hyacintliknande, men inte riktigt; någon botaniker skulle knappast kunna precisera arten. Men de är gjorda med precision: symboler för en civiliserad skönhet, kulisser lika väl till glatt dansande som hotfulla bakgrunder.

Också när Tove Jansson till slut, med stor tvekan, började måla abstrakt satte hon verklighetens båda poler mot varandra: mitt i det fria färgspelet kunde hon måla in – inte en båt i ett stormande hav; det hade varit för banalt – men till exempel en wienerstol.

Det mest abstrakta i stadshusfreskerna är väl just blommorna, av ett slag som säkert inte finns i blomsterhandeln.

Som introduktion till ett modernt konstmuseum kan de kanske te sig en smula otidsenliga. Nutidskonsten skyr inte dagens hemskheter. Men det är knappast illa att, som Tove Jansson, visa att verkligheten har två poler.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning