Tove Janssons bortglömda texter: Inspiration, muminleda och arbetets etos

Sirke Happonen har hittat sexton bortglömda texter av Tove Jansson i arkiven. Alla är värda att lyftas fram, några är mycket bra.

Tove Jansson

Bulevarden

Urval och kommentarer Sirke Happonen. Förlaget M 2017

Ett omfattande tvärsnitt ur Tove Janssons författarskap av texter som aldrig tidigare funnits i bokform. Det låter nästan för bra för att vara sant men det är vad Bulevarden är. Janssonforskaren Sirke Happonen har gjort en djupdykning i arkiven och hittat bokens sexton texter, alla värda att lyftas fram, några mycket bra.

Bulevarden sönderfaller i två delar. Först elva noveller från 1930-talet då Jansson vid sidan av studier och måleri försörjde sig som illustratör och tillfällighetsskribent framför allt i Svenska Pressen och olika kalendrar. Sedan fem texter i olika genrer från 1961 framåt. Den tjugoåriga pausen berodde enligt Happonen på att serierna och böckerna om Mumintrollen tog all Janssons tid.

Spännande tidiga noveller

Mest spännande är de tidiga novellerna. Bara ett par av dem har karaktären av en nybörjares skrivövningar. Janssons tematiska spektrum var aldrig särskilt brett och det är fascinerande att se hur hennes kärnmotiv dyker upp redan nu.

Vid den här tiden upplevde Jansson sig som bildkonstnär – seendet och konsten är centrala också i novellerna. Många av berättelserna tilldrar sig utomlands, i Paris men också i Tyskland och Italien. Från första början har Jansson förmågan att förmedla en atmosfär, att skapa en känsla av närvaro i de främmande miljöerna. Delvis bygger den på att hennes huvudpersoner ofta är utanförstående, av olika orsaker ensamma betraktare. Vi ser både staden och personen som iakttar. Där är huvudpersonen i hennes allra första novell, den som tjugoåring skrivna "Bulevarden" representativ. Den är en kärleksförklaring till folkvimlet och kvällen i Paris, men också ett porträtt av en ensam, åldrande man som skapar sig lite spänning genom att spionera på ett ungt kärlekspar.

Andra berättelser bygger på den för Jansson typiska motsättningen mellan dem som beter sig löjligt och dem som vet hur man ska vara när man behärskar situationen. Då kan de löjliga representeras lika väl av vilsna turister som, i en skärgårdsnovell, av de bortkomna sommargästerna. Ovanlig i sin undflyende stämning och fint balanserad är den sista novellen, tryckt 1940, som skildrar ett möte i Verona mellan berättarjaget och en gåtfull, fattig men viljestark kvinna.

Outsidern. Den utanförstående iakttagaren är en återkommande figur hos Tove Jansson. Här hennes illustration i en jultidning till signaturen Walkers novell ”Att resa på annat sätt”.' Bild: Tove Jansson

Aforistisk prosa

När Tove Jansson sedan 1961 återkommer med essän "Ön" är det som mogen författare. I skildringen av hur en ensam människa upplever tillvaron på en skärgårdsö märker man hur hon utvecklat ett stildrag som forskaren Roger Holmström särskilt har betonat: det aforistiska i hennes prosa. Var och varannan mening kunde stå för sig själv och också de konkretaste beskrivningar växer och får en betydelse utöver den bokstavliga. Texten rör sig mellan idyll och skräck; Jansson vore inte den hon är om hon inte visste att de två aldrig kan existera utan varandra.

Tre av de sena essäerna är olika slags kommentarer till Muminvärlden. Intressantast, och otrevligast, är en text Jansson skrev till den modell av Muminhuset hon byggde tillsammans med Pentti Eistola och Tuulikki Pietilä.

Den visades sedan runt om i världen. "Muminhuset, Mumindalen", skriven 1979, signalerar en fullständig leda vid allt som har med Mumintrollen att göra, som om Jansson mekaniskt återgav uppgifter hon hört tredje hand om något som överhuvudtaget inte angår henne. Lyckligtvis är det inte bokens sista text. Bulevarden avslutas av novellen "En gång i en park", skriven fyra år före författarens död 2001. Den är ett hjältemodigt vittnesbörd om arbetets etos, en skildring av hur den åldrade författaren kämpar mot tystnaden och improduktiviteten.

Boken är fint illustrerad med teckningar och målningar av Tove Janssons. Sirke Happonens kommentarer är informativa och välformulerade men översättningen av dem kunde ha lästs igenom en gång till.

Michel Ekman litteraturkritiker