Tom politisk markering underteckna förbud mot kärnvapen

Intresset för utvecklingen kring Östersjön och kontrollen över Nordkalotten har ökat från såväl Ryssland som Nato. Båda sidor har fortsatt sin upprustning.

Hur gärna vi i Sverige än önskar att få alla i världen att skrota sina kärnvapen kommer de under all överskådlig tid att stå kvar och beredda att användas – en del bara tiotalet mil från oss. Försöket från 122 länder i FN att få ett bindande avtal för ett internationellt kärnvapenförbud är vällovligt. Men så länge ingen kärnvapenmakt står beredd att skriva på skulle ett svenskt undertecknande inte bli annat än plakatpolitik. Det skulle vare sig gynna våra säkerhetsintressen eller minska kärnvapenhotet.

De försök som hittills gjorts att med avtal försöka begränsa spridningen av kärnvapen har bara delvis lyckats. Det icke spridningsavtal som de stora kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina undertecknat har inte hindrat vare sig Indien eller Pakistan från att utveckla kärnvapen. Den senaste i raden är Nordkorea. Sydafrika har redan på 1970-talet visat att de har förmågan att tillverka kärnvapen och även Israel anses ha utvecklat egna kärnvapen. Med det så kallade Start-avtalet från 2010 mellan USA och Ryssland begränsade de länderna sin utplacering av strategiska kärnvapen – ett avtal som går ut 2022. Att också Sverige utan diplomatiska låsningar ska kunna vara med och driva på en fortsättning vore mycket angeläget.

Långt fler länder än de som i dag anses ha kärnvapen har förmågan att ganska snabbt utveckla sådana. Teknologin bakom kärnvapnen är känd och är för ett land på rimlig teknisk nivå ingen omöjlighet att behärska. Och kostnaden för tekniken har sjunkit. Risken för att någon i trängt läge eller med vilja att med våld tvinga fram sin politiska lösning lockas till att i försåt bygga ett eget kärnvapen går inte att avfärda. I en värld där ingen annan skulle ha vapnet och där risken är obefintlig att man då som ensam kärnvapenmakt skulle kunna bli angripen med samma medel ökar tveklöst faran för att en totalitär regim med ambitionen att vilja bli världsledande stormakt ser till att förse sig med både små kärnladdningar och kraftfulla terrorbomber.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har alltid präglats av realism och förmåga att kombinera förtroende med hänsyn till våra egna säkerhetsintressen. Även om krigsrisken och med det också risken för att kärnvapen ska komma till bruk i vår del av världen i dag betraktas som liten kan risken för en växande stor konflikt i vårt närområde inte heller uteslutas.

Intresset för utvecklingen kring Östersjön och kontrollen över Nordkalotten har ökat från såväl Ryssland som Nato. Båda sidor har fortsatt sin upprustning. Den ryska upprustningen med nya baser, vapensystem och moderniserade kärnvapen har i hög grad skett i Sveriges närområde i gränslandet mot Baltikum, Finland och utmed ishavskusten. I den ryska enklaven Kaliningrad står moderna Iskandermissiler beredda att användas mot mål kring Östersjön. Natos kärnvapen står uppställda runtom i Europa och placerade på u-båtar och fartyg på Nordatlanten. För Sverige blir det allt viktigare att säkra förmågan att avvärja risker och stå emot hot.

Hur ogärna vi än vill erkänna att de existerande kärnvapnen är en del i det som i dag skapar stabilitet och säkerhet i vårt närområde kan vi aldrig komma bort från verkligheten. De finns på plats och så länge inte alla är överens om att under internationellt kontrollerade former skrota sina kärnvapen förblir de en del av det som bidrar till att avhålla angrepp mot Sverige.

Ett undertecknande av ett från samtliga kärnvapenmakter, liksom alla Natoländer och även Finland, avvisat dokument om förbud mot kärnvapen skulle bara bli en tom politisk markering. Effekten av det skulle bli att det försvårar vårt goda internationella försvarssamarbete, riskerar att tömma värdlandsavtalet med Nato på innehåll och göra det för båda parter framgångsrika försvarssamarbetet med Finland betydligt tuffare och mera problematiskt.

Robert Björkenwall frilansjournalist, tidigare utredare vid riksdag och regeringskansli Jaan Ungerson omvärldsanalytiker, arméutbildad skyddsingenjör på ABC-stridsmedel Stockholm, Sverige

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning