Tom of Finland och toleransens höga visa

Musikalen Tom of Finland väjer för den uppenbara kronologiska frestelsen men är inte så vågad som recensenten hade hoppats på.

MUSIKAL

Tom of Finland

Manus och sångtexter: Tuomas Parkkinen. Musik: Jussi Vahvaselkä & Jori Sjöroos. Regi och koreografi: Reija Wäre. Musikalisk ledning: Jussi Vahvaselkä. Scenografi: Jani Uljas. Dräkter: Tuomas Lampinen. Ljus: Jarmo Esko. Ljus: Jari Tengström. Video: Sanna Malkavaara. Masker: Minna Pilvinen. I rollerna: Olli Rahkonen, Anna Victoria Eriksson, Jukka Nylund, Mika Kujala, Ville Erola, Jonas Furrer, Marika Huomolin, Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Leo Kirjonen, Ulla Koivuranta, Clyde van Loij, Tuukka Raitala, Petri Rajala, Kimmo Rasila, Jonas Saari, Riitta Salminen, Aleksi Seppänen. Urpremiär på Åbo stadsteaters Logomoscen 27.1.

Vad hade den försynte och allt annat än självförhärligande filatelisten och klassiskt skolade pianisten Touko Laaksonen (1920-1991) sagt om han vetat att han ett kvartssekel efter sin död inte bara får ett frimärke utan även en musikal och en film sig tillägnad?

Inte gott att veta, men eftersom S:t Karins gåva till mänskligheten dessutom råkar vara Finlands internationellt mest kända bildkonstnär hade han väl helt enkelt fått finna sig i uppståndelsen. Och kanske hade han ändå tänkt att skrattar bäst som skrattar sist, när en person som framlevde en stor del av sitt liv som, enligt lagens absurda bokstav, kriminell nu höjs till skyarna i sitt 100-årsfirande hemland.

Tom of Finlands levnadssaga från lärarson och reklamgrafiker till odödlig gayikon är, lyckligtvis, så bekant att den inte behöver refereras desto närmare. Detta trots att de självklara värderingar han förfäktade fortfarande på många håll, sorgligt nog även i nämnda hemland, är allt annat än comme-il-faut

Tidstypisk populärmusik

I väntan på att filmen hittar till våra dukar kan man bege sig till Toms hemtrakter och ta del av Åbo stadsteaters berörande musikaliska levnadsteckning. Tuomas Parkkinens beprövade från vaggan till graven-manus resulterar i och för sig i ett helhetsgrepp som stundtals kan kännas förvånansvärt icke-innovativt, men Reija Wäres flyhänta regi och koreografi – där det, skojigt nog, inte sällan var omöjligt att skilja det ena från det andra – ger helheten den behövliga vitamininjektionen.

Logomos avsaknad av scenteknik ställde därtill speciella krav på scenografen Jani Uljas, som dock löste det på världens äldsta sätt så att de medverkande även agerar scenarbetare. Dräktmakaren Tuomas Lampinen hade i sin tur självfallet haft ovanligt läckra förlagor att utgå ifrån, medan Sanna Malkavaaras videoprojektioner skapade en fond som, vid behov, väcktes till nog så konkret sceniskt liv.

Touko skulle alltså bli musiker och syster Kaija skulle bli bildkonstnär. Kanske kunde Toms musikaliska begåvning ha getts ett generösare utrymme – han studerade trots allt vid Sibelius-Akademin, försörjde sig under en lång period som korrepetitor och krogpianist och har komponerat åtminstone ett körverk, Vihmalintu till Aino Kallas text – men i övrigt kändes musikdräkten nära nog skräddarsydd.

Jussi Vahvaselkä och Jori Sjöroos hade motstått den mest uppenbara frestelsen att låta också den musikaliska berättelsen framskrida strikt kronologiskt, även om första aktens tangonummer inte bara har hitpotential utan även satt som smort i sitt sammanhang. Tidlöst smäktande ballader mixades på ett smart sätt med mer tidstypiska populärmusikaliska yttringar och partituret framstod i mångt och mycket som en fyndigt förverkligad musikalisk provkarta över Toms livsbana, med den smått infantila discolåten Glad to be Gay som självklart takhöjande final.

Attraktiva hunkar

Unge Olli Rahkonen var en såväl fysiskt som åtbördsmässigt trovärdig Touko/Tom och skötte även den vokala biten på ett hyfsat sätt, medan Jukka Nylund var rörande som Toms stora kärlek Veli. Kvällens stora vokala behållning var, föga överraskande, ändå Anna Victoria Erikssons sexuellt och professionellt frustrerade syster Kaija, även om det var småsynd att tonsättarna i just hennes stora solonummer gav sig de mest uttjatade musikalklichéerna hän.

Vokalt bombsäkre Mika Kujala var på bettet även sceniskt på ett stundtals Robert de Niro-aktigt sätt som polisiäre skåpbögen Markus Palin, medan det övriga dussintalet aktörer med superhunken Kake (Ville Erola) i spetsen frejdigt spelade ut sina skiftande register i en mängd fysiskt mer eller mindre attraktiva roller.

Så växer Tom of Finland-musikalen, trots att man kunde ha väntat sig ett snäppet mer vågat helhetsgrepp, ut till en toleransens höga visa, som fyller en viktig funktion i en tid när självklara jämställdhetsvärderingar och minoriteters rättigheter ånyo ifrågasätts.

Samtidigt bör man minnas att det är frågan om en minoritetsberättelse i mängden. Vem för de, i detta sammanhang, föga uppskattade feminina bögarnas talan? För att inte tala om alla, oavsett kön, helt alldagliga homosexuella människors. De som ser ut och beter sig som du och jag.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00