Tolkningen av Cupores fondstödsutredning är synnerligen missvisande

Hela det finlandssvenska nonprofitbaserade kulturfältet får största delen av sina understöd från den offentliga sektorn . På föreningssidan är det mycket svårare att få pengar av kommunerna eller staten.

Reaktionerna på redaktör Torsten Fagerholms ledare "Fyrkens förbannelse" (HBL 17.4) har varit bitska. Varför skyller Fagerholm på det finlandssvenska organisations- och kulturfältet så hårt och påstår att det inte är kapabelt eller villigt att ansöka om tillräckligt stöd från det offentliga? När det inte stämmer alls.

Så svarar Mari Pennanen (HBL Debatt 24.4), Jessica Lerche (21.4) och Katja Salojärvi (24.4). Och Fagerholm fortsätter att ge sitt eget svar på dessa insändare. Till exempel så här: "I stället för att skriva försvarstal kunde berörda parter ägna patos åt att fundera på sina egna ansökningar: på professionalisering, förnyelse och den egna verksamhetens naturliga livscykel" (HBL 24.4).

Jag är inte insatt i vilken den innersta målsättningen med utredningen som Cupore gjorde varit, men jag är mycket insatt i understödspolitiken inom den icke vinstbringande finlandssvenska kultur- och organisationssektorn. Jag var med redan 1996 och startade den yrkeshögskoleutbildning som tog itu med att utbilda kulturproducenter och den högskoleutbildning som utbildade kulturledare och "arts managers".

I takt med att personer med dessa utbildningar kommit ut i arbetslivet har kultur- och organisationsfältet professionaliserats enormt. Om någon ansökan fortfarande anses vara oproffsigt gjord så handlar det mer om undantag än regel. Sedan 1990-talet har ett omfattande och välfungerande ekosystem uppstått bland de finlandssvenska kulturaktörerna och organisationerna. Allt har professionaliserats inom det här fältet och det har i rätt hög grad kompenserat det faktum att det egentliga frivilliga föreningsarbetet gått tillbaka i landet under de senaste åren. De finlandssvenska fonderna, vars förmögenhet förvaltats mycket bra, har blivit rikare och de utdelningsbara medlen har ökat. Fonderna är en del av det här ekosystemet och de fungerar i dag mycket närmare fältet än tidigare, är mycket mer lyhörda än förut.

Det är en stor rikedom för oss att fonderna förvaltats så väl. På 1970-talet jobbade jag inom den finska arbetarrörelsen, som på den tiden ännu också var rik: man ägde Kulturhuset, Koitto, halva Hagnäs, Sörnäs med mera. Vi talade om det rika arbetarkapitalet. Allt detta förintades under kasinoekonomin och slutligt under 1990-talskrisen. Finlandssvenskarna kunde däremot förvalta sin egendom och vi har rätt att vara nöjda och att få ta del av denna förmögenhets avkastning. Fonderna förvaltar placeringarna, vi avkastningen.

Hela det finlandssvenska nonprofitbaserade kulturfältet (teater, klassiska orkestrar, museer, en stor del av den sociala sektorn) får största delen av sina understöd från den offentliga sektorn (stat, kommun, EU, Penningautomatföreningen). På föreningssidan är det mycket svårare att få pengar av kommunerna eller staten. De offentliga medlen till dessa har skurits ned och vanligtvis får man bara mycket små stöd.

Fagerholm talar om projektens naturliga livslängd. Det vet man ingenting om i början. Då till exempel DUV-teatern startade en gång i tiden handlade det om ett projekt. Teatern fortsatte envist och blev småningom en egen förening och teater. I måndags fick DUV-teatern landets viktigaste teaterpris, Thaliapriset. Om fonderna tidigare hade sagt att nu är det slut på förnyelsen, teaterns livscykel är över, ja, hur hade det gått då?

Unga Teatern grundades 1960 som landets första teatergrupp. Efter ett otal kriser och "livscykelstadier" är teatern i dag landets bäst fungerande barnteater som erhållit pris efter pris. På finska sidan har nästan alla egentliga barnteatrar gått under.

Utan fonderna skulle de här teatrarna aldrig ha klarat sig så bra. Och ändå är fondstödens andel av deras finansiering rätt liten. Det offentliga ger allra mest.

Det här var bara några små exempel på hur väl vårt finlandssvenska kultur- och förenings ekosystem fungerar. Fondstödens viktigaste roll är kanske att de står för "produktutvecklingen", för det innovativa. Tvärtemot Fagerholms förklaringar.

Christian Blom, Helsingfors

Svar Då kritiska frågor skapar emotionella reaktioner riskerar bisaker och personfrågor bli till huvudsaker som skymmer kärnfrågorna. Metadebatten tar över. Ledaren bygger på samtal med personer med nära insyn i stiftelserna. Cupore har kartlagt den komplexa relationen mellan finlandssvenska stiftelser och organisationer, speglat dessa mot det finska fältet. Finansieringen får inte alltid önskat genomslag i relation till stiftelsernas syften, stadgar och profileringar, bland annat till följd av otydligt definierade roller och motstridiga förväntningar.

Hur kunde då samspelet mellan stiftelser och organisationer förbättras, hur skapa förnyelse, relevans och återväxt bland slutkunderna? Kulturella behov är omättliga, resurserna är ändliga. Att vägra prioritera innebär också i sig en prioritering. Jag upprepar lärdomen ur La Fontaines fabel om björnen och trädgårdsmästaren: en förståndig fiende är att föredra framför en obegåvad vän – även om motivet hos den senare är aldrig så ädelt.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Glada färger sida vid sida med smycken i tidlös design

Mer läsning