Toleransens gränser

Att döma ut någon bara för att hen tillhör en viss gruppering är inte speciellt tolerant.

Ibland blir man förvånad när människor visar sig vara något annat än man trodde de var. Till exempel så här: på en Greklandsresa blev jag och min sambo bekanta med två danska herrar. Vi träffades över en middag och en lunch, de var trevliga, smarta, kommunicerade gärna på skandinaviska med oss och de är så förtjusta i "vår" lilla grekiska by att de planerar att bygga ett hus där. Vi blev förstås Facebookvänner.

För några dagar sedan visade det sig att en av dem ska ställa upp i det danska parlamentsvalet – för Dansk folkeparti, det nationalistiska, högerpopulistiska partiet som är mot immigration och EU och, som det beskrevs i en ledare i Aftonbladet 2015, har bidragit till att skapa ett Danmark, där en "ofta rent rasistisk åsiktskorridor reglerar alla samtal och de flesta humanistiska röster har tystats".

Det här aktualiserar en fråga som jag tror att alla människor som gärna ser sig själva som relativt öppensinnade brottas med i sin vardag: hur ska den toleranta förhålla sig till de icke-toleranta? Ska vi ignorera Karl Poppers toleransparadox, den som säger att "Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem"? Ska man fortsätta som om ingenting hänt, ska man bara tyst dra sig undan eller ska man visa sitt missnöje och protestera?

I praktiken är väl svaret "det beror på". Ålderstigna släktingar som sitter i sin kammare och muttrar oförskämdheter om hbtqi-personer, utlänningar eller funktionshindrade kanske man har överseende med, det är ingen idé att argumentera mot cementerade åsikter. När en fyllis skriker okvädingsord i spårvagnen kanske man bara himlar med ögonen och försöker le tröstande mot den drabbade – det lönar sig inte att polemisera mot fyllisar heller. Ungdomar i lätt påverkbar ålder kanske man försöker diskutera allvarligt med. Skränande nazister på gatan undviker man antagligen helt, av rädsla för våld.

Men att döma ut någon bara för att hen tillhör en viss gruppering är inte speciellt tolerant. I min värld får gärna alla blommor blomma – alla som kan uppföra sig någotsånär hyfsat är välkomna i mitt vardagsrum (det rent fysiska och det virtuella, på Facebook), oavsett politisk åsikt. Men hur gör man med dem som tillhör grupperingar som bara finns till för att inte låta alla blommor blomma, som snarast vill riva upp hela blomrabatten och asfaltera den? Rasister och extremnationalister hävdar att vi som tillhör "tolerantian" ska tolerera dem, men samtidigt vägrar de ju tolerera oss.

I det nu aktuella fallet var min beslutsångest helt onödig. För att inte dra några förhastade slutsatser frågade jag den danska Fb-vännen om hans konto kanske hade blivit hackat? Svaret blev nej, det hade det inte – och så avvännade han och hans partner mig. Gränsen för toleransen drogs där, och det var inte jag som drog den, den här gången.

Theresa Norrmén ordbrukare som översätter och skriver

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning