Tokarczuk skriver om Europas sår och de slarviga stygn som nationsgränserna tråcklat över dem

"Jakobsböckerna" är ett otroligt kraftprov, men allra bästa är Tokarczuk kanske i sina mosaikartade och essäistiska texter, som i den mosaikartade romanen "Löparna" och i novellerna, säger översättaren Jan Henrik Swahn som lyckliggjort svenska läsare med hennes böcker i 20 år. Bild: Beata Zawrel

Olga Tokarczuks text är magisk, den doftar av mossa, svamp, åvatten och höstskog men också av blod. Hon har humor, hon är historiskt intresserad och framåtblickande, hon skriver om mycket stora saker och skenbart mycket små. Hon kan skriva essäistiskt, filosofiskt och ytterst konkret, skriver Pia Ingström om Nobelvinnaren hon hoppats på i åratal.

Alltsedan jag läste Olga Tokarczuks Daghus, natthus (på svenska 1998) och Gammeltida och andra tider (2005) har jag tjatat om att hon borde få Nobelpriset. Hon är magisk, hennes texter doftar av...