Tog äran, fick skulden

Nu som på 1970-talet rasar väljarna, eftersom de så gärna vill tro på politikens förmåga att leverera ständiga påök.

De pålästa och de gamla nog att minnas vet att dagens politik rimmar på sjuttiotal. Då som nu spred både terrorister och missnöjda väljare skräck. Den vita arbetarklassen krävde stopp för import och skydd mot konkurrens. År 1974 fick flera ansedda ledare som Willy Brandt i Tyskland och Kakuei Tanaka i Japan sparken på grund av skandaler, som ett år tidigare skulle ha uppfattats som bagateller. Väljarna kände sig lurade när tillväxten och framstegen plötsligt tog slut.

Perioden från slutet av andra världskriget till oljekrisen 1973 kallas numera de gyllene åren. Det var oroligt och risken för kärnvapenkrig en ständig mardröm. Men det fanns hopp om en bättre framtid, eftersom ekonomierna i västvärlden växte så det knakade. I de tolv rikaste länderna ökade produktiviteten i snitt 4,5 procent per år. Aldrig förr hade människor med två friska händer och förmågan att anpassa sig till fabriksarbetets disciplin kunnat drömma om egen bostad, bil, semestrar och barn i högre utbildning.

Produktivitet är relationen mellan mängden arbete plus kapital och mängden nyttigheter som producerats. Det är välfärdens viktigaste förutsättning. När produktiviteten ökar får man mer utav mindre. Alla kan få mer av allting.

Det fatala misstaget var att politikerna tog åt sig äran. De hävdade att allt det goda var deras förtjänst. Tanken om framsteget som en självklar rättighet var som anden i flaskan. När politikerna hade släppt den lös vägrade den att gå tillbaka. Tar man äran när det går bra, får man bära skulden när det går dåligt.

Efter oljekrisen har tillväxten stagnerat överallt i västvärlden oberoende av förd politik. Opec utpekades som boven 1973, Lehman Brothers 2008. De egentliga orsakerna var djupare. Produktiviteten ökar inte som förr trots tappra försök.

Under de gyllene åren stod lyckliga stjärnor i rätt konstellation. Kriget hade förstört kapital och anläggningar. Några generationer av korrumperade eliter sopades bort och unga förmågor fick chansen. Försörjningsbördan var fördelaktig. Artonhundratalets vetenskapliga bedrifter ledde till teknologier och utbud av nya produkter och jobb. Men många framsteg, typ utbildning, avlopp och jämställdhet kan göras endast en gång. Sedan är framstegets reserv uttömd och tillväxten återgår till det normala.

Det ständiga framsteget är inte en självklarhet. Det kan lika gärna gå ner som upp. De gyllene åren var ett lyckosamt undantag. Men massornas girighet låter sig inte tämjas. Nu som på 1970-talet rasar väljarna, eftersom de så gärna vill tro på politikens förmåga att leverera ständiga påök.

Politiken har inte verktygen att påverka produktiviteten, endast skapa förutsättningar och fördela det som näringslivet levererat. De som vill och kan förbättra världen är de som startar nya företag.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33