Tofsmesens röst saknas i skogsdebatten

Bild: Wilfred Hildonen

Det som vi saknar i denna debatt är förståelsen av problemens grundorsak som är de rika västländernas, på det norra halvklotet, överkonsumtion som baserar sig på den eviga tillväxtens ideologi.

Vi har i HBL fått följa en bekant diskussion om skogarna. Debatten kretsar kring hur det är bäst att avverka skogen; kalhygge eller kontinuerlig beståndsvård? Hur ska vi tackla utrotningshotade arters överlevnad och klimatkrisen? Frågan om skogarnas kolsänkor och kollager behandlas med argument från olika forskningar. Mellan raderna hör jag en gemensam oro. Vi är alla medvetna om att klimatkrisen är på gång och arternas utdöende i stor skala är ett oroande faktum. I allt detta spelar skogarna en stor roll.

Våra skogar har under de senaste två åren deltagit i flera skogsdialoger på finska där skogsmänniskor från olika håll har tillbringat en hel dag tillsammans och försökt lyssna till och förstå varandra samt hitta nya gemensamma vägar att gå fram i de tvistiga och mycket känslosamma skogsfrågorna. I dialogerna har ingått representanter från ministerierna, Skogscentralen, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK, Svenska lantbruksproducenternas förbund SLC, klimatforskare, skogsekologer, samhällsvetare, teologer, vanliga medborgare – skogsvänner allihopa!

I dessa dialoger har vi fått höra vad skogen betyder för var och en av oss. För en del är det ända sen barnsben ett ställe där man hämtar försörjning till familjen; skördar skogens träd lite som man skördar skörd från åkern. Farfar och farmor hade planterat skogen med vilken man sedan finansierade barnbarnens studier. Eller så har man har fått gå i djupa skogar med sina föräldrar som har lärt ut de bästa svamp- och bärställena, berättat om alla de djur vars hem skogen är och att man måste gå varsamt framför allt på våren under fåglarnas häckningstid. Det har varit känslosamma diskussioner om hur viktigt det är att kunna bevara den rika, mångfaldiga skogsnaturen för framtiden, våra barn och barnbarnsbarn. Det är svårt ge barnen ett svar när de invid kalhygget frågar: varför gör människan så här?

I dialogerna har det varit närmast omöjligt att enas om hur vi skulle ta hand om vår skogsnatur, men en sak har vi kunnat dela och det är oron kring klimatkrisen och naturens utarmning. Dessa är allvarliga problem som vi måste lösa tillsammans – men hur? Vi löser inte frågan genom att tvista enbart om huruvida vi skall använda kalhygge eller kontinuerligt beståndsvård i vårt skogsbruk. Hur vi än argumenterar kring olika forskningsresultat, hyggesmetoder, mängden av hotade arter i olika livsmiljöer och så vidare, utan att se den stora helheten kommer vi aldrig att lösa våra gemensamma problem.

Det som vi saknar i denna debatt är förståelsen av problemens grundorsak som är de rika västländernas, på det norra halvklotet, överkonsumtion som baserar sig på den eviga tillväxtens ideologi. Vi måste bli mer medvetna om planetens gränser. Våra naturresurser skall delas jämnare mellan alla i hela världen. Vi måste förstå att alla världens skogar från Amazonas regnskogar och dess skövling till finska Lappland och kalhyggena där alla är delar av samma fenomen: människans tro att planetens resurser är oändliga och att människan har rätt att utnyttja dem hänsynslöst för sina själviska syften i en blind tro på en tillväxtekonomi som i sin nuvarande form kommer att upphöra.

Vi måste alla börja gå varsammare på denna jord och i våra skogar. Vi måste tänka på hur vårt beteende inverkar sju generationer framåt. Vi kunde ta exempel från ursprungsbefolkningen som lär sina barn att fråga vid varje träd som de skall hugga om det är ok. För oss betyder det med andra ord att vi funderar noggrant om det är det nödvänligt att bygga allt större skogsfabriker, gräva allt flera gruvor, producera flera bilar, telefoner och datorer. När är det tillräckligt? När skulle vi nöja oss med mindre?

När förstår vi att vi inte måste fälla varenda "skördmoget" träd i våra skogar, att vi har frihet att lämna en del att växa även flera hundra år – för framtiden? När hör vi den röst som i en av skogsdialogerna hördes då en ung människa, som hade haft det svårt i livet och som hade fått hjälp av skogen, på frågan om det är någon röst som inte har hörts i dialogen kort och med svag röst svarade: "Tofsmesens röst".

Eeva-Stiina Lönnemo, grundande medlem, Våra skogar, Ulla Montin, medlem, Våra skogar, Pasi Heikkurinen, universitetslektor, Helsingfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning