Tio filmer att se under Kärlek & Anarki

Helsingfors är bäst i september, särskilt då det är dags för filmfestivalen Kärlek & Anarki (20–30.9). Här en lista på tio sevärda filmer, som speglar årets utbud. Av dem är ovanligt många gjorda av kvinnor och med kvinnor i huvudrollerna, nordiska debuter eller andra filmer. Ta en risk, se vart filmen är på väg!

1. Sommar. Ryska filmregissören Kiril Serebrennikov som i verkligheten befinner sig i husarrest, har gjort en nostalgisk och kärleksfull film om popscenen i Leningrad på åttiotalet med band som Zoopark och Kino. Filmen är som en av stadens vita nätter, friheten som en hunger och en hägring. Ett triangeldrama mellan Natascha som älskas både av den rutinerade stjärnan Mike och den unge Victor som hon vill kyssa. Det svartvita fotot avspeglar fattigdomen, de påhittade musikvideorna i kollektivtrafikmiljöer lekfullheten. I en värld där en insmugglad LP av Bowie eller New York Dolls är en skatt och bandens låtar måste godkännas ideologiskt av det kommunistiska partiet är musikerna medvetna om att de kopierar väst: "Vi är bara de största grodorna i det här träsket". Och som all ungdom är de rädda för att livslusten ska ta slut.

2. Gräns. Sällan lyckas en film överraska totalt och sedan bära berättelsen till slut även emotionellt: gripande, groteskt, originellt. Ali Abbasis unika hybrid (och andra film) är det bäst att inte veta för mycket om i förväg. Men det säger mycket att en novell av John Ajvide Lindqvist ligger i botten: Låt den rätte komma in i småstadstappning. Balanserar utsökt mellan äckel och attraktion, mellan att vara utstött och hitta hem, mellan humor och fasa. Eva Melander och Eero Milonoff är övertygande – och explosivt sexiga – i huvudrollerna.

3. Hölmö nuori sydän. I ett nästan för digert utbud inhemsk film är Selma Vilhunens mest efterlängtad. Om Kiira och Lenni, ett par femtonåringar i östra Helsingfors som blir gravida under en enkvällsgrej. På ett nästan antropologiskt sätt mutar Vilhunen in okända områden för finsk film: flickkultur, klass, Instagram, sviktande föräldraansvar (kan deras egna slafsiga föräldrar vara en orsak till att unga inte vill skaffa barn längre?). Men bilden av främlingsfientlighet och radikalisering känns inte lika noggrant iakttagen, trots att den är viktig att skildra i dagens Finland. Hölmö nuori sydän är en ungdomsfilm, lite för enkel men varmhjärtad: Lenni säger olyckligt att han inte vet hur han ska bete sig som en vuxen man. "Ingen vet", svarar hans granne vänligt.

4. Amatörer. Gabriela Pichler (Äta, sova, dö) har i sin andra film fått skrivhjälp av Jonas Hassen Khemiri och det märks. Filmen behandlar hans favoritteman – gränsen mellan fiktion och verklighet, kampen om vem som får berätta historien, hur slå sönder gränsen mellan publik och konstnär/konstverk. Amatörer är en mild, finurlig komedi om Lafors, en liten ort i södra Sverige som börjar göra en reklamfilm för att locka till sig ett tyskt lågprisvaruhus. Det blir två: kommunens egen idealiserade reklam på fem minuter och två högstadieflickors råa version på över fem timmar. När filmerna visas på stans enda biograf hyllas vanliga människors glädje i att se sina liv på film, nästan med vibbar av Cinema Paradiso eller Agnès Vardas Visages, villages.

5. Euphoria. Lisa Langseth regisserar igen Alicia Vikander i ett svärtat drama om systerskap och att välja sin död. Eva Green och Vikander är porträttlika som den ansvarstagande storasystern på sitt yttersta och den själviska lillasystern/konstnären som satsat på att överleva barndomen. Charlotte Rampling spelar deras vårdare på det utsökta boutique-eutanasihotellet därifrån patienterna checkar ut för gott. Filmen är inte så djup som den skulle vilja men konstaterar att den goda döden är tröst, hud, att bejaka minnen. Alla är vi patetiska och livet utan en syster oändligt ensamt.

6. The Swan är en kompromisslös isländsk debutfilm om nioåriga Sól som skickas i väg över sommaren till en släktfarm på landsbygden. Där får hon lära sig rida, förlossa en kalv och på tok för mycket om vuxna människors komplicerade, förtigna, förvridna relationer. I de karga landskapen söker hon sig till Jón, en vuxen dräng på gården som precis som hon tycker mera om ord än människor. Inte en ungdomsfilm utan sorgligt och sant om hur få som försöker komma underfund med vem de är – och hur snabbt det blir för sent.

7. Westwood: punk, icon, activist. Lorna Tuckers dokumentärfilm är uppfriskande, för modeskaparen Vivianne Westwood visar sig vara modig, frispråkig & egensinnig. En kvinna med en mission: "Jag har alltid velat göra kläder för riddare: för action och att engagera sig i saker." Närmast ökänd sedan hon och Malcolm McLaren startade punken säger hon i dag: "Vi trodde att vi attackerade systemet, men utgjorde bara en distraktion". McLaren blev hon intellektuellt uttråkad av (han läste aldrig böcker, konstaterar hon) men hon har hittat andra kreativa typer, som den unge österrikaren Andreas som hon lever med och som jobbar på hennes kollektioner. Men än är hon radikal: som klimataktivist eller när hon tittar på sina nya plagg och säger "Det där är skit". En lika sevärd dokumentär om en arbetarklassunge som ritade kläder för att chockera systemet är McQueen, om Alexander McQueen.

8. Generation Wealth av fotografen Lauren Greenfield, handlar om besattheten av status, pengar, utseende, kändisskap och att alltid vilja ha MER som har tagit över den amerikanska drömmen: toxisk kapitalism. Greenfield, själv uppvuxen i LA, har i 25 år dokumenterat till vilka ytterligheter människor är beredda att gå. Hon söker upp sina tidigare modeller och filmar skönhetsoperationer, porrstjärnor, fallna finansmän och surrogatmammor. Hon vänder också kameran mot sig själv och sin egen arbetsnarkomani.

9. Bombshell: The Hedy Lamarr story. Lamarr var förebild för både Snövit och Catwoman och ansågs vara Hollywoods vackraste filmstjärna under guldåldern. Samtidigt var hon judisk flykting från Österrike och vetenskapskvinnan som på sin fritid uppfann "frekvenshoppande", tekniken som ligger till grund för wifi, hemliga kodsystem och internet. Alexandra Deans dokumentär är gammalmodig men historien om denna skönhet & hjärna är suverän.

10. Girl. I Lukas Dhonts debutfilm vill femtonåriga Victor bli Lana och prima ballerina. Trots begåvning, en underbar far och en stöttande omgivning är pressen hård. Den klassiska balettens krav på disciplin, att uthärda och att tvinga in sin kropp i en mall passar även för historien om könskorrigering. Smärtan och obekvämheten bär över till åskådarens kropp. Victor Polster, dansare och cisman, blev prisbelönt i Cannes för huvudrollen.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46