Tio år med Kalevi Aho

Kunnig. I Sonja Fräkis pianospel förenas tekniskt kunnande, analytisk förmåga och tolkningsmässig chosefrihet. Bild: Heikki Tuuli

Tekniskt kunnigt, analytiskt och chosefritt när Sonja Fräki tolkar verk av Kalevi Aho.

Verk av Kalevi Aho. Sonja Fräki, piano, Anna-Kaisa Pippuri, oboe, Olli Leppäniemi, klarinett, Mikko-Pekka Svala, fagott, Annu Salminen, valthorn, Wegelius kammarstråkar under Eva Ollikainen. Camerata 18.2.

Sonja Fräki slutförde i torsdags det tioåriga projektet att doktorera vid Sibelius-Akademin på Kalevi Ahos pianomusik på ett nog så ambitiöst och såväl dramaturgiskt som rent musikaliskt synnerligen tillfredsställande sätt.

Det handlade om den femte och sista Docmus-konserten, där hon sammanfattade alla tänkbara aspekter på Ahos pianoproduktion inom ramen för en helhet som inleddes med solopiano och fortsatte med kammarmusik för att utmynna i orkestersolistens roll.

Fräki var fullständigt hemma i samtliga roller och ringade därtill nog så åskådligt in hela den ahoska skalan från det toccatamässigt virtuosa till en mer introvert, men för den skull inte mindre expressiv lyrism; allt genomsyrat av den i Ahos musik så centrala narrativiteten.

Och kan man väl tänka sig ett mer passande sätt att inleda än med Sonatinen från 1993, där greppet är lekande lätt om än så långt som tänkas kan ifrån den tekniska överkomlighet som präglar den klassiska sonatinen. I Två lätta pianostycken för barn (1983) är Aho däremot på riktigt lättfattlig och -spelad utan att för den skull tumma det minsta lilla på kvaliteten.

Reflektion och virtuositet

Kvintetten för blåsare och piano, skriven 2013 och till besättningen modellerad på Mozarts odödliga mästerverk, är ett paradexempel på Ahos avslappnade sena stil, där ett hart när oemotståndligt sväng ställs mot mer inåtvänt reflekterande tongångar och med en sanslöst virtuos, om än alltid logiskt avfattad, pianostämma som röd tråd.

Fantasin för stråkorkester, ... jäätyivät umpeen levottomat vedet från 1996, är lika med första satsen ur kammarsymfonin nr 3 och speglar Ahos mer expressiva, stundtals smått "angstiga" sida. Andra pianokonserten (2002) fortsätter på samma linje, om än medelst en föredömligt bred uttrycksmässig palett vad såväl det vettlöst krävande solopartiet som den ställvis nog så intrikata stråksatsen anbelangar.

Jag får lov att erkänna att jag länge varit en stor beundrare av Fräkis pianospel, där tekniskt kunnande, analytisk förmåga och tolkningsmässig chosefrihet går hand i hand på ett sätt som inte är helt vanligt. Hon fick nästintill bästa tänkbara stöd av Wegelius kammarstråkar under Eva Ollikainen och samspelet med de suveräna blåsarna i kvintetten var fullkomligt sömlöst.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39