Tintins metamorfoser

Bild: © Hergé-Moulinsart 2014

Under senare år har Tintin fått finna sig i att vara ett slagträ i olika debatter om rasism. Men både hans kritiker och hans försvarare verkar ofta ha läst de 23 albumen rätt slarvigt, skriver Fredrik Sonck.

Härom året bestämde en belgisk domstol att det mest kontroversiella albumet Tintin i Kongo inte ska förbjudas. Resultatet är fullt rimligt om man inte tror på censur, men motiveringen – att albumet inte är rasistiskt – är märklig, utom möjligen i strikt juridisk bemärkelse. För det råder ingen som helt tvekan om att Tintin i Kongo nedvärderar svarta på ett grovt sätt och i praktiken trivialiserar ett av den europeiska kolonialismen värsta brott. Berättelsen var ett beställningsverk av den högersinnade katolska tidning där Hergé jobbade. Egentligen hade den 23-årige tecknaren velat skicka sin hjälte till Amerika, vilket också märks. Också om man försöker bortse från albumets flagranta rasism, är det Tintin-seriens mest oinspirerade.

Problematiska representationer och perspektiv förekommer också i senare album, men det korpus som helheten utgör är verkligt motsägelsefullt i politisk bemärkelse. För här finns också album som har en, för sin tid, förvånansvärt progressiv agenda. I De sju kristallkulorna och Solens tempel är sensmoralen till exempel närmast antikolonial: vad är det som ger vita européer rätt att gräva efter skatter i egyptiska och peruanska kungagarvar? I Castafiores juveler är det diskriminering av romer som Hergé kritiserar. Andra gånger är han politiskt opportun.

Med tanke på att Hergé tecknade Tintin under nästan 50 år, är variationerna kanske inte så konstiga. Det är emellertid ett faktum att Tintin blev en banbrytare inom seriekonsten, och anledning till det är bland annat att Hergé lyckas förnya Tintin radikalt inte mindre än tre gånger. Med andra ord går det att urskilja fyra tydliga utvecklingsstadier hos hjälten med den blonda hårtofsen. Och visst kan man också säga att den ideologiska svajigheten delvis måste förstås i relation till dessa stadier och metamorfoser.

Den första perioden omfatta de fyra första albumen, där Tintin besöker Sovjet, Kongo, Amerika samt gör en odyssé i österled i Faraos cigarrer.

Gemensamt för dessa album är den grovkorniga humorn och de tablåartade actionspäckade äventyren, ursprungligen tecknade som korta strippar, med en röd tråd av allra tunnaste slag. Här möter vi också en Tintin med ett helt annat temperament än det han senare utvecklar. Han är sorglös, dumdristig, fräck och ibland till och med lite grym. Förutom att han agerar vit översittare i Kongo-äventyret ägnar han sig också åt djurplågeri. I Tintin i Sovjet hittar man judekarikatyrer och även om bilderna av den amerikanska ursprungsbefolkningen är något mer nyanserade innehåller de inslag av exotism.

Tintins första metamorfos sker i det femte albumet Blå Lotus, en direkt men fristående fortsättning på Faraos cigarrer. Plötsligt har den tidigare så obekymrade hjälten liksom utvecklat ett samvete och blivit mer eftertänksam, i det som kan betraktas som det första helgjutna Tintin-albumet.

Lustigt nog kan Hergés nya ansats – precis som hans Kongo-arbete i kolonialismens tjänst – förklaras som ett resultat av yttre påtryckningar från hans katolska miljö, men med helt motsatta underliggande motiv. Den här gången var det en studentpräst, Abbé Gosset, som hörde av sig till den unga tecknaren och, förmodligen på goda grunder, var bekymrad för att det planerade Kinaäventyret skulle reproducera tidens fördomsfulla europeiska idéer om landet.

Gosset sammanförde Hergé med den unga kinesiska konststudenten Tchang Tchong-Yen och resultatet av deras vänskap går inte att ta miste på. I Blå Lotus utvecklar Tintin sin första icke-ytliga människorelation med pojken Tchang och albumet får rentav en antirasistisk underton där både den japanska ockupationsmakten och de västerländska aktörerna i Kina får slängar av sleven. Samtidigt blir Hergé betydligt mer omsorgsfull i sin research och sin gestaltning av de kinesiska miljöerna. Noggrannheten med detaljerna skulle han utveckla till perfektion under sin fortsatta karriär.

Med Blå Lotus lämnar Tintin sin problematiska ungdom, och i de album som följer en bit in på 1940-talet etableras bilden av en rättrådig och mognare hjälte, en solitär i det godas tjänst. Ändå kan hans skapare fortfarande te sig politiskt vilsen. I Kung Ottokars spira från 1939 kommer skurkarna från det fiktiva landet Bordurien, vars aggressiva utrikespolitik genomförs av en viss Müsstler, en herre vars namn för tankarna till två samtida statsöverhuvuden. Då nazisterna ett par år senare ockuperat Belgien och Hergé ger ut Den mystiska stjärnan präglas albumets inledning visserligen av en stark domedagsstämning, medan fortsättningen ganska tydligt anpassat sig till vad som är bekvämt i det rådande politiska läget.

I det här skedet har Tintins andra metamorfos redan inletts. Den markeras av Kapten Haddocks intåg. Entrén sker i Krabban med guldklorna 1941, men den betydelsefulla etableringen först i Enhörningens hemlighet. I Krabban med guldklorna är Haddock en försupen människospillra, och framstår närmast som ytterligare en karikatyr i raden. Redan i nästa album, Den mystiska stjärnan, har han emellertid tagit sig i kragen, trots att törsten efter whiskey ingalunda är osläkt. Här börjar Hergé nog ana vilken guldgruva den svärande, känslosamma och underbart barnsliga kaptenen är. Snart ska den mindre fruktbara relationen mellan Tintin och foxterriern Milou tonas ner, varpå hunden framöver närmast hänger kvar som en slags accessoar. Enhörningens hemlighet är ett briljant album: handlingen är förlagd till Bryssel, de spektakulära äventyren lyser med sin frånvaro och i ett lysande avsnitt där Haddock återberättar historien om sin anfaders piratdrabbningar kliver kaptenen fram som seriens andra huvudkaraktär. Från den positionen ska han aldrig retirera.

Enhörningens hemlighet inleder också Tintins mogna guldålder, och även om somliga album är mer välberättade än andra, så förändras persondynamiken för alltid. Sedan Blå Lotus och Tschang har Tintin de facto inte haft några vänskapsrelationer, men nu förlänar Haddock – med sina små felsteg och obrottsliga lojalitet – också Tintin en mänsklig dimension som han inte riktigt kunnat visa som solitär. Samtidigt uppstår en ny dynamik i förhållande till andra kulturer: Haddock blir den godhjärtade men lite fördomsfulla europén, vars klavertramp ofta sker på hans egen bekostnad, medan Tintin kontrasterar som den sansade, respektfulla och vidsynta kosmopoliten.

Men Tintin ska genomgå ytterligare en metamorfos. Den sker i Tintin i Tibet och Castafiores juveler, två underbara album som skiljer sig radikalt från alla övriga. Tintin i Tibet sticker ut som Hergés mest känslosamma verk: en berättelse om vänskap på olika plan. Samtidigt påbörjar han en slags dekonstruktion av Tintin. Ställd inför en tragiska flygolycka som inträffat i Himalaya – där vännen Tschang från blå Lotus varit ombord – blir den en gång så rådige Tintin nu halvt handlingsförlamad, halvt manisk. Det blir Haddock som plötsligt är den som ter sig som ansvarsfull, sina laster och tokigheter till trots, och frågan är om han här inte tar över som seriens huvudperson. Det gör han definitivt i nästa album, Castafiores juveler: ett kammarspel där Tintin reduceras till iakttagare, utan tvekan det mest vuxna albumet i serien. Nu är det också Haddock som är den moraliska aktören, som försöker hjälpa albumets misstänkliggjorda romer. I det sista slutförda albumet Tintin hos gerillan är Tintin till och med motsträvig till att bege sig på räddningsexpedition till Sydamerika.

Tintin är med andra ord inte ett "antingen eller" utan ett "både och". Kanske vore det rättvist att säga att Hergé utvecklar en slags medvetenhet efterhand, men att han samtidigt är fånge i ett universum vars naturlagar slagits fast vid dess uppkomst. Somt kan han utveckla i det, annat är svårföränderligt. Till det innersta skelettet hör nog det faktum att Tintin är en oerhört europeisk seriehjälte (och som sådan de facto en ganska ovanlig art). Ett visst mått av eurocentrism är därför ingjuten i albumen, liksom tendensen ge främmande miljöer en exotisk air.

Däremot var Hergé inte okänslig för kritik under sin livstid, och hans självständiga och nyskapande grafik kontrasteras av ett slags vilja att vara samtiden till lags. Det kan kallas opportunism, och i vissa fall är det nog också det, men att seriefiguren följer med sin föränderliga tid från 1929 till 1983 inte bara i grafiskt hänseende är fullt naturligt. Det anmärkningsvärda är snarare att Hergé trots goda föresatser har en tendens till återfall, kanske för att han, liksom seriekonsten överlag, utvecklat ett starkt beroende av olika former av stereotyper, en del oskyldiga (tankspridda professorer och odrägliga operadivor kan räknas hit), andra problematiska.

I Koks i lasten från 1958 är ett tydligt återfall. Albumets skurkar ingår i en liga som sysslar med människohandel och agendan mot slaveri är tydlig. Ändå är gestaltningen av nigerianerna som lurats av människohandlarna nog så bekymmersam, och man kan tycka att Hergé som hunnit fylla 50 borde veta bättre. Den svenska översättaren Björn Walhberg, som också försett den senaste svenska upplagan med läsvärda förord, har gjort en finurlig liten markering genom en glidning i översättningen av Haddocks svordomar. Då denne anfalls av de stereotypa afrikanerna som tror att han är en slavhandlare vrålar han: Undan anakronismer!

Fredrik Sonck Kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning