Tindrande stjärnor och pastellsolnedångar – den här musikalfilmen kammar hem fulla poäng

Invitation till dans. Emma Stone och Ryan Gosling i La La Land.Bild: Dale Robinette

La La land är en stor musikal som har den intima kärlekssagans väsen, skriver Sara Ehnholm Hielm.

MUSIKDRAMA

La La Land

Regi & manus: Damien Chazelle. I rollerna: Emma Stone, Ryan Gosling, J.K Simmons, John Legend m.fl.

Akt 1, scen 1: Motorvägen i Los Angeles står stilla. Här sitter tusentals människor dagligen i trafikköer i sina privatbilsbubblor, lyssnande på sin egen musik. Men tänk om de här människorna istället tillsammans skulle explodera i sång och dans?

Så oemotståndligt inleds La La Land och redan den gula färgen är värd biljettpriset. Den svenska fotografen Linus Sandberg fångar dansarna i virvlande cinemascope. Som endast en frusen skandinav kan, hyllar hans kamera "Another day in the sun". Redan här blir vi påminda om att La La land, förutom ett smeknamn för Los Angeles, också har en betydelse som är närmare en diagnos: "Ett euforiskt drömlikt tillstånd avskilt från livets hårdare realiteter."

Wanna be-skådespelaren Mia (Emma Stone) och jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) är båda kämpande konstnärer i en stad där alla vill fram. De är båda besatta av det förflutna: hon sover under en enorm plansch av Ingrid Bergman och är servitris på Warner Brothers gamla studioanläggning, han vill öppna en jazz-krog där det enbart ska spelas klassisk jazz. "Jazz is dying", säger Sebastian, "Well, not on my watch". För finlandssvenskar är det här förstås en bekant och sammanbiten känsla, liksom Sebastians kompis fråga: hur ska du vara en revolutionär om du är en sådan traditionalist? Du håller fast vid det förflutna men jazz är och var framtiden.

Hela filmen är underbarnet Damien Chazelles, idag endast 31 år, försök att deklarera sin överflödande kärlek till filmmusikalen, samtidigt som han vill uppdatera den och göra den relevant för dagens publik. Han väckte häpnad år 2014 då hans Whiplash till synes kom från ingenstans och vann tre Oscar. Men redan 2010 hade han skrivit La La Land. Nyckeln till den igen är den sällan sedda debutfilmen Guy and Madeline on a Park Bench, vars huvudpersoner är uppkallade efter Jacques Demys mest älskade musikal Paraplyerna i Cherbourg från 1964.

Justin Hurwitz musik kan inte leva upp till Michel Legrands melodier – ingen kan. Men La La Land försöker – och lyckas bättre än de flesta musikaler – uppnå den filmens lätthet, färgkoordinerade skönhet och bitterljuva vemod. Kärleksparet består liksom i Demys filmer av vanliga människor (så klart spelade av ett av dagens etablerade filmstjärnepar, som det alltid var i det klassiska Hollywood). Här är deras definierande särdrag vad de älskar, vad de drömmer om – och så vill jag också se Chazelles film.

Chazelle moderniserar genren med i huvudsak två saker. Här saknas den nästan omänskliga perfektionen som var typisk för de klassiska musikalerna som t.ex. Singing in the Rain eller Fred Astaires och Ginger Rogers dans. Den här lite vallhänta charmen är ett arv från Demy, även om filmen inte är sjungen från början till slut. Emma Stone och Ryan Gosling snör på sig steppskorna mitt i en scen, de sjunger med tunna röster som nästan brister, de dansar bättre än vi i publiken men inte gudomligt. Den skarpa kanten av äkthet – alltså brist, svaghet, klumpiga sångrepliker, töntiga danser – finns alltid där bland pastellsolnedgångarna.

Med samma kärva realism skildras också känslorna – oförlåtliga handlingar, uppflammande gräl som urholkar och ödelägger allt, drömmar sega som tuggummi. Och priset för drömmarna på slutet känns onekligen modernt.

La La Land är inte ett mästerverk på samma skala som Demys musikaler, men tveklöst en av fjolårets bästa filmer. För mig vore det förräderi att inte regna stjärnor över den. Nu då den vunnit fler Golden globe-priser än nån film nånsin – och tro mig, den kommer att få nästan lika många Oscar för Hollywood kan inte låta bli att förälska sig i sig själv här – vore det lätt att uppfatta filmen cyniskt. Men jag tror på Chazelles uppriktiga kärlek till musikalen och det är helt avgörande.

Trots att La La Land till formatet är en stor musikal är den intim: en viskning i ens öra, en smekning. En film om två. Den har kärlekssagans väsen: att med lysande ögon betrakta den andra som intensivt intressant.

Ett kärleksbrev till den spretiga staden Los Angeles med Griffiths planetarium, pirerna, de tomma nattliga blåa gatorna och neonskyltarna och stränderna och den gudomliga solen som alltid skiner. Till Emma Stones stora ögon som fylls med tårar, varma skratt, utstående skulderblad likt en fågels. Till Ryan Goslings självironi då han tvingas sjunga "Ran" i vidriga åttiotalskläder och till hur noga Sebastian lyssnar på Mia.

Till det hjärtskärande vackra i att försöka nå sin dröm, hur omöjlig den än förefaller och hur ofta du än kommer till korta. Till att alla just då i början behöver någon som tror på en och hittar du den personen så glömmer du det aldrig.

Och till er alla som drömmer en helt specifik dröm: om Kaliforniens gyllene ljus, om film som en sekulär religion, om livet och kärleken som lite vackrare än i verkligheten.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33