Tillfälligt här

Den enskilda skribenten blir nästan alltid osynlig med tiden, orden förmultnar som allt annat i världen. Men deras substans sugs upp av nya rottrådar. Det är Torsten Petterssons trösterika vision.

POESI

Torsten Pettersson

Det osynliga

Schildts & Söderströms 2016

I Torsten Petterssons diktade värld ligger myten och legenden granne med vardagen. Hans dikter är ofta försök att etablera kontakt med Det osynliga, som titeln på den nyaste samlingen lyder. Språket är ett verktyg, men det kan också vara ett hinder för perceptionen som erbjuder färdiga former i stället för uppmärksamhet:

Ett ohörbart hav

vill höras i världen.

Jag söker inlärda ord som olär,

talet som är det tystas förklädnad.

Jag måste oskapa skapelsen "jag"

så att havet kan höras igenom den

och vi förstår att det alltid var nära.

Petterssons dikter är fulla av transformationer mellan organiskt och oorganiskt, människa och natur. I sina fåfänga försök att sätta ord på himmel och jord förvandlas poeten långsamt till torv. Men småningom reser sig torvmannen igen för att sammansmälta med diktaren: "Och nu kan vi skriva."

Uppmärksamheten på de långsamma processerna, sammansmältningen med stenen, jorden, himlen, är den ena polen i Petterssons dikter. Den andra är inlevelsen i dem som behandlats omilt av livet, de olyckliga, de med psykiska lidanden och de övergivna. Också här är tidsupplevelsen central, men från den mytiska tiden förflyttar sig Pettersson till de långa dagar den som hamnat utanför det vanliga livets gång tvingas uppleva:

"Vakna sent, gå på gatorna. Sitta på kafé. / Släpa på en tvilling som arbetar, / har kärlek och barn. / Ligga på sängen i mörker, / flyta på mörker med utsträckta armar."

Substans före personkult

Torsten Pettersson har skrivit mycket i sina dagar – poesi, prosa, vetenskapliga texter – och i likhet med de flesta som gjort det drabbas han ibland av frågan om det är någon vits med det hela. I en sympatisk, resonerande dikt som utgör en hel avdelning i Det osynliga tar han fasta på den. Under en lång meditation i en nattligt stilla universitetsbyggnad låter han föregångare från olika tider passera revy för att sedan avlösas av dagens studenter, de som ska ta vid och föra skriften vidare.

Också här är osynligheten ett nyckelord – den enskilda skribenten blir nästan alltid osynlig med tiden, orden förmultnar som allt annat i världen. Men deras substans sugs upp av nya rottrådar, nya skribenter bygger medvetet eller omedvetet på det som föregångarna yttrat. Det är en anspråkslös och sympatisk vision som ger många en plats i kunskapens och konstens ekosystem och som sätter substansen framför personkulten. Därigenom har den förstås också en subversiv potential i vår tid, präglad av ytligt synlighetsbegär och snabbhet.

Det osynliga är en välbalanserad helhet som fint uttryck pendlingarna mellan vardaglighet och under, närvaro eller intighetskänsla. Kanske är hela boken en aktiv kamp mot tomheten, den som tar över om man slappnar av. Men också det har ett sug som Torsten Petterson begrundar i en liten betraktelse över en av dess främsta skildrare:

Jag ser på Hammershøis tavlor.

Glesnande rum.

Urrymd som återgår.

Tillfälligt en människa.

Jag är tillfälligt här,

ett grand i mörkrets

vidöppna

öga.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00