Tillbaka i ruta ett: Finland

Egen härd. Det krävs både gott mod och ihärdighet av den som vill hitta ett hem i Helsingfors. Det har Ammar Al-Kaysi, och till sist blir det napp. Bild: Cata Portin

I livets väntrum sitter för tillfället ungefär 27 000 asylsökande och väntar på att få komma in i värmen – eller förpassas ut i kylan igen. En liten del har redan tagit sig över tröskeln, andra har vänt om i dörren. För de nyanlända gäller att navigera enligt bästa förmåga, för att hitta sig en egen plats på den nya kartan.

Ungefär ett halvår har gått sedan strömmen av asylsökande till Finland och resten av Europa tilltog i styrka. Saldot i Finland i slutet av året var på en ungefär tio gånger högre nivå än normalt. Men att folk flyr och migrerar är normaltillståndet, det är bara att gilla läget, har bland annat forskaren Pasi Saukkonen sagt i HBL. Strömmen må ha avtagit, men den upphör inte.

För dem som kommit finns ändå inget normaltillstånd. Av 32 478 asylsökande i fjol har bara en bråkdel hittills fått ett beslut om uppehållstillstånd eller avslag. I fjol fattade Migrationsverket ungefär 7 000 beslut, varav ett av fyra var positivt, resten avslag eller ansökningar som av en eller annan anledning förföll.

Samtidigt: I korstrycket av en allt mer inflammerad samhällsdebatt navigerar de nyanlända framåt i osäkerhet. Det skulle gälla att hitta stigen in i det finländska samhället. Alla kommer inte att passera nålsögat, en del kommer att åka hem igen med tungt bagage, några kommer kanske att möta rättvisan någon annanstans.

En del berättelser kan vi inte berätta. Det är berättelserna om dem som förföljs av en förtrycksapparat som inte bryr sig om gränser och om dem som har hänsyn att ta i hemlandet. Och om dem som står invid sammanbrottets rand eller redan korsat den. De berättelserna kommer att bli fler, men det är inte dem vi ska berätta här. Och de som handlar om dem som trots allt valt att åka hem igen, de må berättas någon annanstans.

För det här är en berättelse om den långa vägen in i det finländska samhället. Ammar Al-Kaysi från Irak hör till den fjärdedel som fick ett positivt beslut i fjol. Vi börjar med honom.

Egen härd. Det krävs både gott mod och ihärdighet av den som vill hitta ett hem i Helsingfors. Det har Ammar Al-Kaysi, och till sist blir det napp. Bild: Cata Portin

AMMAR, 35 år:

Ammar Al-Kaysi kom till Finland för att studera men fann sig efter ett tag som asylsökande i en förläggning. Nu står han inför nästa tvära kast: att flytta in i ett eget hem och börja sitt nya liv.

Broholmsgatan, Lovisagatan, Köpingsvägen, Åstorget, Skådespelarvägen... För den som behöver ett hem, och helst så fort som möjligt, gäller det att hålla sig framme, att fylla i ansökningar, att gå på visningar. Ammar Al-Kaysi ser sig omkring i den lilla ettan på Broholmsgatan. Det är snabbt gjort på de tjugo kvadratmetrarna, varav en stor del täcks av köksutrustning. Utsikt från första våningen mot innergården, på den lilla toaletten ryms man precis att duscha. Kanske inte riktigt vad han tänkt sig, men Ammar vill gärna bo centralt och kvadratmetrarna är dyra.

På ansökningsblanketterna som vidarebefordras till den private ägaren ska man fylla i namn, nuvarande adress, arbete, inkomst, orsak till flytten och så vidare. Att ta sig över tröskeln är inte lätt.

Då är stadens hyresbostäder kanske ett säkrare kort, och nuvarande adress och status till och med en trumf. "Mycket brådskande", bedömer mannen i kundbetjäningen då Ammar registrerar sig som bostadssökande. Problemet är bara att många av stadens hyresbostäder håller på att renoveras, och ett stort antal hyresgäster väntar på att få flytta tillbaka till sina hem. Några lediga bostäder på lager har staden inte, däremot nog en lång kö av bostadssökande.

Det finns de som hittat sin nisch också här, vet Ammar – för ett saftigt arvode lovar de fixa en bostad till de bostadssökande i förläggningarna.

Kompakt. I flyktingförläggningen i Evitskog delar Ammar på några kvadratmeter med en annan invånare. Bild: Cata Portin

I mitten av december har det plingat till i inboxen. Ammar, som vi träffat någon vecka tidigare vid Evitskogs flyktingförläggning, har fått uppehållstillstånd i Finland. För bara någon vecka sedan var framtiden fortfarande höljd i dunkel, även om Ammar var full av förtröstan: Finland är ett bra land, man kan lita på att bli rättvist behandlad.

– Allt som är bra, det kan du hitta i Finland, sa han då i ett reportage som handlade om livet i och utanför förläggningarna.

Ändå är det inte utan att uppehållstillståndet känns lite som en lottovinst. Ammars uppehållstillstånd gäller i fyra år, och efter det kan han ansöka om ett permanent tillstånd. Får regeringen som den vill kommer bland annat de här tillstånden att skärpas, så att säkerhetsläget i hemlandet bedöms på nytt varje halvår. För Ammars ödessystrar och -bröder kan det betyda att det nya livet läggs på is, även vid ett positivt beslut.

Men för Ammar har det nya livet precis börjat. Den här dagen har temperaturen krupit ned under minus tjugo grader, och det är rätt tomt vid askkoppen utanför förläggningen i Evitskog. Det sparsamt möblerade rummet på knappt tio kvadratmeter med blottad betongvägg, som Ammar delar med en annan, är fortfarande hans hem. Två sängar, två små bord och en stol är allt som ryms. På bordet står en kastrull men ingen kokplatta, på väggen hänger en påse full med portionspaket med marmelad.

– Vi äter inte marmelad. Då vi flyttar ut kan vi ge tillbaka hela påsen, det vore dumt att kasta bort, förklarar Ammar.

Det är många som hälsar på Ammar i korridorerna i Evitskog, ger en klapp på axeln, byter några ord. Ammar hör till det fåtal som talar engelska i förläggningen och blir ofta tillkallad som tolk. Han är också en av de drivande bakom en mediegrupp som tagit som sin uppgift att informera och öka samarbetet mellan de asylsökande och lokalsamhället.

Men allt är inte frid och fröjd. Många blir deprimerade då beslutet om de får stanna eller måste åka tillbaka drar ut på tiden. För ett tag sedan fick en av Ammars vänner besked hemifrån: pappan hade åkt till Mosul, som kontrolleras av Islamiska staten IS, och blivit dödad.

– Han var helt ifrån sig i två dagar och skulle åka tillbaka till Irak, men vi lyckades hindra honom, säger Ammar.

Transit. I förläggningen i Evitskog väntar många på beslut, medan andra tagit sig framåt eller bakåt i historien. Ammar Al-Kaysi står i beråd att flytta ut. Bild: Cata Portin

Men inget rubbar Ammars beslutsamhet att inte låta sig nedslås. Inte kylan som får det att värka i knäna ibland, inte fientligheten som han ibland kan se i folks ögon, inte språkförbistringen, inte oron för föräldrarna och syskonen och inte att han, som utbildad ingenjör och efter mer än tio år i arbetslivet, återigen befinner sig tillbaka i ruta ett.

– Det här är vad vi måste anpassa oss till, jag tror att jag vänjer mig och det blir normalt någon dag, säger han om kylan som biter hårt också i finländskt skinn.

Och om tillvaron i största allmänhet:

– Jag känner att jag vill bevisa, ge tillbaka till samhället och bidra. Jag vill visa att jag är en bra människa. Jag måste behålla den känslan för att puffa mig framåt.

Det är inte första gången Ammar befunnit sig som flykting i främmande land. Då han var barn flydde han med sina föräldrar och sin bror från Irak mitt under brinnande krig. Det som han och brodern trodde skulle bli en visit hos vänner visade sig vara en lång bergsvandring genom rykande slagfält som slutade i ett flyktingläger i Iran. I tältlägret fick han vänja sig vid att frysa, så att kölden den här dagen når ända in i märgen är ur det perspektivet försumligt.

Familjen slog sig slutligen ned i Jemen, och efter tjugo år där är det Jemen som Ammar betraktat som sitt hemland. För några år sedan, när revolterna började sprida sig i delar av arabvärlden, blev läget ändå allt instabilare och otryggare.

– Det var som att befinna sig i ett svart hål. Det mesta i samhället stannade av, och man kunde inte längre veta vem som var vän och vem som var fiende.

Så Ammar sökte sig utomlands för att studera vidare. Han valde Finland och studier i engelska vid Lärkkulla i Karis.

– Jag hade tänkt att jag studerar ett par år och sedan åker jag tillbaka. Men konflikterna hemma eskalerade och det blev krig.

Då Ammars uppehållstillstånd skulle förnyas var alternativen plötsligt få. Han hade avslutat studierna och hade tills vidare ingen ny studieplats, något arbete hade han inte heller och att åka tillbaka till Jemen eller till Irak var uteslutet. Återstod möjligheten att söka asyl. Det var ett förslag som fick blodet att isas lite grann, trots den då begynnande sommarvärmen. Inte flykting en gång till, tänkte Ammar, men lämnade trots allt in sin asylansökan i juli.

– Finland är mitt öde nu och det är så jag måste tänka. Folk i Finland är utbildade och jag hoppas de har ett öppet sinne. Det är ett bra land.

Gör sig förstådda. Bodil Rosengren och Adam, eller Laeth al-Sudani, har inte många ord gemensamt och tar ibland hjälp av Googles översättningsprogram. För det mesta löper vardagen smidigt. Bild: Cata Portin

ADAM, 23 år:

Adam har gjort den helt osannolika resan från Bagdad till Bodil i Helsingfors, där han nu delar hem med Bodil jämte son och katter. De har inte många ord gemensamt, men vardagen löper i alla fall.

– Jag försöker leva som hemma i Irak, tala på samma sätt, tänka att Bodil är som en mamma och att jag kan tala med henne som med min mamma.

En måndag morgon i januari tar Adam, eller Laeth al-Sudani som han egentligen heter, ett stort kliv närmare framtiden då han stiger över tröskeln till Helsingin aikuisopisto. Skjortan under den grå yllerocken är oklanderligt struken, och ur väskan halar han fram en splitterny lärobok: Suomen mestari 1. Efter över fyra månader i landet är det dags för Adams första lektion i finska, och han är ivrig att komma i gång.

Det är ändå lättare sagt än gjort då den första lektionen går ut på att förstå stavningens och uttalets logik och träna diftonger som hotar slå knut på tungan – vihkiytyä och keskeytys, kuka och kukka, tapaan och tapan, kivi och kiivi. I finskan har uttalet betydelse om man inte vill bli missförstådd.

För Adam, som studerat juridik i Irak, gäller det ändå att börja från noll. Han talar bara alldeles lite engelska, och alfabetet är främmande för honom som skriver och läser på arabiska.

– Visst hör jag skillnad på uttalen, men det är svårt att identifiera orden då alfabetet är främmande.

Samma problem tillstöter då namnet ska transkriberas från arabiskan. Det är kanske därför, och för att det är lättare så, som Adam valt att kalla sig Adam. Då behöver man förklara mindre.

Adam är med största sannolikhet den enda asylsökande på kursen, som kostar över 200 euro. De andra deltagarna har gissningsvis flyttat till Finland på grund av jobb, kärlek eller studier och har det lättare med alfabetet och stavningens och uttalets logik. Men Adam låter sig inte nedslås. Hemma ska han studera alfabetet, sedan blir det lättare.

Gillar kyla. Adam från Irak har inget emot det finländska klimatet, och kylskåpets ismaskin är i flitig användning trots vädret. Bild: Cata Portin

Hemma, det är hos Bodil Rosengren i en trivsam trähuslägenhet i norra Helsingfors. Här har Adam bott sedan början av december, då den tillfälliga inkvarteringen i vandrarhemmet Stadion Hostel upphörde på grund av renovering. Före det bodde han på Helsingfors stads flyktingförläggning i Rödbergen, men också den är ett tillfälligt boende för de nyanlända innan de skickas vidare till förläggningarna ute i landet.

I Bodils farstu har värmeelementet gett upp den smällkalla dag vi kommer på besök, men inne i köket är det varmt. Adam kokar kaffe på spisen, inte helt renlärigt men så nära irakiskt man kan komma, häller upp i koppar och serverar. Kaffet doftar, det knäpper lite i träet och den ena av husets två katter stryker förbi. Den andra håller sig undan.

– Den är lite rädd för Adam. Då han precis flyttat in dammsög han hela huset medan jag var ute, det blev för mycket för katten, förklarar Bodil.

Det var i september som Bodil engagerade sig i nätverket Refugees Welcome Finland och var med om att dra upp riktlinjer för heminkvartering. Vid polishuset i Böle där Bodil ordnade med kläder och mat för de nyanlända som köade för att registrera sig blev hon bekant med andra som var engagerade i heminkvarteringen.

– Men jag hade bestämt mig för att inte själv ta emot någon då jag har så liten bostad.

Det beslutet stod fast tills en afghansk mamma med sina sex barn stod på järnvägsstationen en kväll utan att ha någonstans att sova. Den inkvarteringen blev ändå kortvarig då det visade sig att ett av barnen var allergiskt för katterna.

I slutet av november kom nästa larm: Adam hade ingenstans att bo då den tillfälliga förläggningen på Olympiastadion upphörde.

– Jag skulle skickas till en förläggning på annan ort, bort från Helsingfors. Men jag ville gärna stanna kvar då jag fått finländska vänner i Helsingfors, förklarar Adam.

Bodil hade ett dygns betänketid, och kom fram till att 73,5 kvadratmeter får räcka till för henne, Adam och hennes elvaåriga son som bor hos henne varannan vecka.

Det var en tyst bilfärd från Olympiastadion hem. Bodil och Adam hade inte många gemensamma ord att ty sig till.

– Visst var jag skräckslagen. Följande dag kom min dotters skolkamrat som också är från Irak och hjälpte till med att reda ut det praktiska. Efter det har allt börjat löpa väldigt bra. Vi hjälper varandra, Adam hjälper mig med praktiska ting och jag hjälper honom med byråkratin, säger Bodil.

Uttalet spelar roll. För den som är van att läsa och skriva på arabiska finns många steg på vägen in i finskans mysterier. Bild: Cata Portin

I huvudet på Adam surrade många frågor: finns det en säng, hurdant är rummet, hurdan är maten och mest pockande – hur ska vi kunna leva ihop då vi har olika kultur och olika vanor? Blir det konflikter?

– Det var en överraskning att jag kunnat fortsätta leva som normalt, att det inte varit något problem. Jag försöker leva som hemma i Irak, tala på samma sätt, tänka att Bodil är som en mamma och att jag kan tala med henne som med min mamma. Det som är annorlunda är att i Irak har jag min riktiga mamma, här ett slags reservmamma.

Att bo på flyktingförläggning kändes som att bo i ett öppet fängelse, säger Adam.

– Där var jag omgiven av irakier, men kunde inte veta vem som var vän och vem som inte var det. Det var ju det jag flytt ifrån, för att söka lugn och ro.

Bodil och Adam kommunicerar med hjälp av lite engelska, lite kroppsspråk och helt egna signaler som de utvecklat. Och de har lärt sig att förstå varandra ganska bra.

– Ibland tar vi hjälp av Googles översättningsprogram, men man behöver inte alltid så mycket språk – vi är ju båda människor, säger Adam.

Svårast i det nya livet, det tillfälliga livet, är den allt genomsyrande osäkerheten.

– Jag vet inte om jag får stanna eller inte. Då jag inte vet något om morgondagen kan jag inte planera vad jag ska göra i morgon eller nästa vecka. Varje dag vaknar jag, men kan inte veta om jag är kvar på kvällen, känns det som. Då är det svårt att ha förväntningar. Jag uträttar små saker, men kan inte planera något, säger Adam.

Medan vi pratar ringer det i Adams telefon. Det är från Rödbergens flyktingförläggning, där Adam fortfarande är registrerad. Det finns post till Adam på förläggningen. Kort överläggning följer: Kan det vara beskedet som Adam väntat på? Är det Migrationsverket som äntligen kallar honom på asylintervju? När ska man hämta posten? Borde man åka genast? Vanlig post anländer nämligen till Bodils adress, bara särskilt viktiga besked till förläggningen. Därmed finns två möjligheter: antingen handlar det om asylintervjun eller så handlar det om mottagningspenningen, som Adam inte fått sedan november.

Det visar sig vara det senare, ingenting som leder bort från den ständiga osäkerheten, men lite julafton i alla fall. Adam kan köpa telefontid, mat, ladda resekortet och betala tillbaka det han lånat.

Hemma borta. Adam från Bagdad bor hos Bodil i Helsingfors. Bild: Cata Portin

I det tidigare livet var det annorlunda. Adam studerade vid ett universitet i Bagdad, träffade vänner, gick på restaurang, körde bil. Föräldrarna är högutbildade och familjen hade det väl ställt.

– Min mamma är jurist och med hennes vänner kunde jag diskutera juridiska spörsmål. Jag försökte lära mig nya saker och deltog också i internationella seminarier.

Men det tidigare livet var också farligt.

– Varje dag dödas hundratals människor. Särskilt hemskt var det då Daish (Islamiska staten) utropade sitt kalifat och intog Mosul. Allt blev värre.

Också milisgrupper av olika schattering hotar säkerheten i Bagdad, och det finns ingen enkel regel för vem som går säker var. Till dem som dödats hör Adams bror.

För ett år sedan hände så något som fick livslusten att börja rinna ur Adam. Adam berättar att han blev kidnappad, torterad och hållen i fångenskap i fem dagar, för att till sist dumpas på en soptipp.

– Efter det var jag inte längre rädd, jag hade redan sett det värsta och allt kändes meningslöst. Jag slutade gå till universitetet, slutade sporta, slutade med allt.

I dagboken antecknade Adam att det var början på slutet. Det var då han bestämde att han måste bort.

På den vägen är Adam. På vägen till Finland antecknas ett drunknat syriskt barn och ett räddat, foton och handlingar som blivit förstörda av vatten trots torrdräkten, 15 timmar i en farkost som till sist fick slagsida och sjönk men där alla trots allt överlevde, en sträcka mellan Serbien och Österrike som tillryggalades stående i en lastbil, ett pass som klarat sig tack vare femdubbla plastpåsar. Och en gest som etsat sig fast i minnet – en äldre syrisk kvinna i Grekland som lade sin sjal över Adam då han skulle sova, för att han inte skulle bli kall.

Adam har fortfarande kontakt med kvinnan, liksom med en del av dem som var med på den kapsejsade båten.

– Jag tror att vi kommer att vara vänner för evigt, det var en sådan erfarenhet.

Då Adam till slut nådde sin avlägsna destination, Helsingfors, fick han och ressällskapet syn på en skylt med texten "Poliisi", någon ringde polisen och polisen kom och plockade upp dem.

– Jag tänkte att det är som i en film, alltihop är som en film.

Trots ovissheten säger Adam att han igen är full av förhoppningar inför framtiden. Han säger att han känner sig tacksam och att han hoppas kunna studera vidare. Vad han önskar sig är ett liv i lugn och ro, varken mer eller mindre.

– Jag har hört att utbildningen är bra i Finland. Och att här är tyst och lugnt, och jag är en tystlåten och lugn person. Jag tror att människan kan ha ett fullödigt liv i ett land med tystnad och god utbildning.

Det viktigaste av allt. Hayder fick med sig familjen – Israa, Ahmad och Malak – allt annat blev kvar i hemmet i Bagdad. Bild: Cata Portin

FAMILJEN:

Hayder, Israa, Malak och Ahmad

Hemma i Irak fanns ovissheten om ifall Hayder, Israa, Malak och Ahmad skulle återse varandra igen efter dagens slut. Nu finns lättnaden.

– Visst finns saknaden hela tiden där. Men då jag tänker på hurdant livet var, i ständig rädsla, så känns det bättre nu. Den bästa känslan är känslan av trygghet, säger Israa och får medhåll av sin man.

Malak, 10, och Ahmad, 8, ägnar de nya elementen all sin uppmärksamhet – Ahmad pulsar av gångstigen in bland träden i Centralparken och Malak tar tag i granarnas grenar och ger dem lite fart så att snön som samlats på dem yr ned i en kaskad av iskallt glitter.

De gillar att åka skidor och skridsko också.

– Barnen njuter av snön. Innan vi kom till Finland hade de varken sett snö eller någon riktig skog, berättar mamma Israa.

– Jag har också testat skridskor men jag var rädd för att ramla. Barnen hålls bättre på benen, och de lär sig fort, säger pappa Hayder.

Det är drygt två månader sedan familjen Israa Al-Musawi, Hayder Abd-Alzahra Al-Saaidi och Ahmad och Malak Hayder anlände till ett mörkt och fuktigt Finland, i slutet av november. Sedan dess har flyktingförläggningen i en gammal institutionsbyggnad i västra Helsingfors varit deras hem. Där det tidigare kanske stod en eller två sängar står nu en dubbelsäng och en våningssäng som frivilliga snickrat ihop, skåp och ett litet bord. Det lilla rummet rymmer ändå det största och viktigaste, det som inte fanns hemma i Irak: trygghet. Här sover familjen sina nätter lugnt.

Ovanför dubbelsängen finns en väggprydnad av det ovanligare slaget: en mosaik av lappar med finska verb jämte arabisk översättning, ett ord per lapp. Pappa Hayder plockar fram ett häfte med prydliga uppställningar – färger, siffror, klädesplagg...

– Minä olen Hayder, hän on Israa, presenterar han familjen, och sonen räknar snabbt till femton på finska.

Det är inte illa med tanke på att språkundervisning ges en gång i veckan i ett par timmar per grupp. Den här förläggningen är ändå lyckligt lottad: här finns många frivilliga som ordnar med olika aktiviteter, här finns staden utanför dörren och skogen likaså. På programmet i dag finns en diskussionsgrupp för kvinnor, där det är meningen att invånare och anställda ska kunna samtala förtroligt. Också Israa har varit med i diskussionsgruppen.

– Det handlar om olika saker, om kulturskillnader och om män och relationer till exempel. Finländarna säger att män och kvinnor ska vara jämställda. Min egen erfarenhet är att vi är jämställda, vi bestämmer om saker tillsammans. Men en del av de andra kvinnorna berättar om problem på den punkten, säger Israa.

Hayder berättar att han själv jobbat inom polisen, frun var tjänsteman. Hemma i Bagdad promenerade Hayder till jobbet medan Israa tog bilen.

– I Irak ger det högre status att ta bilen, understryker Hayder sin poäng.

Jämställdheten är ett känsligt ämne. Hayder vill förklara: samhället de kommer ifrån är inte jämställt, men Hayder som älskar att läsa har hittat jämställdheten genom böckerna.

– I Irak har det varit krig så länge. Det är en stor orsak till att kvinnor ofta är hemma. Det är helt enkelt tryggare. Speciellt kvinnor och barn är mycket utsatta, och det är den viktigaste orsaken till att vi kommit hit.

Älskar elementen. Ahmad och Malak njuter av snön och skogen – innan de kom till Finland hade de inte upplevt någondera. Bild: Cata Portin

Beslutet att åka tog Hayder och Israa bara två veckor före avfärd. Att Hayder egentligen aldrig kunde känna sig trygg på grund av sitt jobb var vardag sedan länge, men nu riktade sig hotet också mot familjen. Att inte kunna gå till jobbet om morgnarna i trygg förvissning om att familjen återförenas igen efter arbetsdagens slut blev snabbt outhärdligt.

– Tre dagar innan vi åkte sålde vi bilen, och samma dag vi åkte gav vi hemnyckeln till hyresvärden. Allt blev kvar – kläder, saker...

Det var ett svårt beslut, och saknaden nu en daglig följeslagare, men störst av allt är kärleken och den finns här, i rummet i förläggningen och pulsande i snön och glittrande i kapp med solen på snöflingorna som dansar ned från granarnas grenar.

– Visst finns saknaden hela tiden där. Men då jag tänker på hurdant livet var, i ständig rädsla, så känns det bättre nu. Den bästa känslan är känslan av trygghet, säger Israa och får medhåll av sin man.

I motsats till många av de andra asylsökande har familjen klarat resan över Medelhavet och genom Europa utan ytterligare sten på bördan. De har lyckats resa bekvämt, och de tackar hjälporganisationerna de mött på vägen – "guds profeter". Men ett minne får Hayder att mulna.

– Det svåraste under resan var att vara tvungen att tala med maffian som kontrollerar människosmugglingen. Jag vill aldrig någonsin ha med en sådan människa att göra igen.

Att familjen valde att satsa sin framtid på just Finland var ingen självklarhet. Bekanta försökte locka dem till Belgien eller Tyskland, men Israa och Hayder läste på och tyckte att Finland var bättre. Rentav ett ställe som man obesett kunde välja att leva sitt liv på. Trygghet, bra utbildning, lugn och ro och att här inte finns rasism var några avgörande faktorer.

Efter ett par månader har familjen ännu inte blivit besviken. De tycker att förhandsuppfattningen stämmer, men anar ändå vad som bör understrykas.

– Då vi precis hade anlänt och registrerat oss hos polisen i Böle sökte vi efter en bushållplats för att ta oss hit. Vi frågade en kvinna om hållplatsen, och hon följde oss ända fram trots att hon själv var på väg åt ett annat håll. Då vi steg av bussen frågade vi igen, och kvinnan som visade oss hit sade välkomna till Finland. Det är kanske det allra viktigaste, att man får ett leende och ett välkomnande, säger Hayder.

Nu skulle det gälla att fördjupa kontakten.

– Vi behöver mer kontakt med finländare. Vi brukar inte vara så här mycket bara för oss själva. Alla här har samma känsla – den som hade ett eget hem, ett sammanhang...

Och så var det maten förstås, som familjen inte riktigt vant sig vid. Men det är världsligheter. En positiv iakttagelse som familjen gjort är däremot hur finländarna talar med barnen, berättar Hayder. Det var en överraskning.

– Ofta pratar vi inte så mycket med barnen, eller pratar på ett annat sätt. Men finländarna talar mer med barnen och tar dem på allvar, de säger inte till barnen att gå bort, säger Israa.

Trygghet. Rummet som familjen delar på är litet, men rymmer det viktigaste – tryggheten. Bild: Cata Portin

Snart börjar Ahmad och Malak i skola i förberedande klass. Det är flera månader sedan de senast gick till skolan, då i en annan värld och en annan tid, och de väntar på att få börja igen.

Det blir annorlunda. Om finskan är svår eller inte råder delade meningar, men barnen lär sig fort och det gäller också språket.

När skolan börjar får Ahmad och Malak kanske ett försprång gentemot föräldrarna. För Hayder och Israa fortsätter dagarna av väntan, som ges struktur närmast av måltider, promenaderna i Centralparken och en eller annan aktivitet som de frivilliga hittar på. För det mesta går livet i förläggningen friktionsfritt, även om det är många under samma tak. Om kvällarna umgås man i våningsköken, funderar över det nya livet som alla väntar på.

Hayder och Israa skulle gärna gå till jobbet om morgnarna i stället för att bli kvar i förläggningen. Komma hem trötta om eftermiddagarna och laga mat till barnen. Ha ett eget hem att städa, ställa sina väckarklockor. De omskolar sig gärna, kanske till mekaniker och frisör.

Men allt det där får vänta.

Tills vidare har de åtminstone staden vid sina fötter. Men en sak är konstig med den här staden, tycker Hayder.

– Var är människorna? Fast vi är mitt i staden och här finns mycket hus ser man nästan ingen. Var är alla, är de inne i husen?

Av allt att döma. Och av allt att döma är det ytterligare en annan stad som Hayder och Israa kommer att möta om ett par månader, då invånarna kryper ut ur sina gömslen och vänder ansiktena mot solen. Kanske blir det lite lättare att hitta det där sammanhanget då.

Fotnot: Vi får lov att återkomma till Ammar, Adam, Hayder, Israa, Malak och Ahmad. I slutet av januari får Ammar napp om en bostad och han står nu i beråd att flytta ut ur flyktingförläggningen. Mer om hur det går för Ammar kan du också läsa på bloggen Welcome to Finland på hbl.fi.

HÄR HITTAR DU TILLBAKA TILL TEMASAJTEN OM INTEGRATION

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning