Till havs till varje pris

Det som är exotiskt för många utlänningar är just det som staden verkar vilja bli av med: obebyggda stränder som är öppna för alla.

I år gick jag nästan på ett aprilskämt: i morgonförvirringen den första april var jag på vippen att dela HBL:s text om att staden tänker tömma stränderna på båtar och flytta vinterförvaringen till Malms flygfält, eftersom stränderna behövs för att bygga mera hus på.

Det var ett bra aprilskämt, för att det ligger så nära sanningen. Stadens makthavare verkar nämligen hata både Malms flygfält och våra stränder (till makthavarna räknar jag inte bara politiskt valda beslutsfattare, utan också höga tjänstemän och planerare, de som bereder ärenden). Trenden är tydlig: funktioner som naturligt hör hemma vid randen av havet, som båtklubbar, småbåtshamnar och vinterförvaring skuffas undan för att man ska kunna bygga bostäder för rika människor längs stränderna. Och för att skapa riktigt mycket plats att bygga på fyller man ut havet och skapar ny mark med spikraka strandlinjer av betong, som bjärt bryter av mot den karga naturen på skären intill. Invånarna kanske protesterar, men byggfirmorna jublar.

Se till exempel på planerna för Björkholmen eller Kronbergsstranden: det finns inte många meter naturlig strandlinje där. Det är som om de som bygger vår "metropol" skulle se på havet bara som en dekoration: nätt att se på, som en exotisk vy på ett vykort, en kuliss att betrakta genom fönstren i skyskraporna som byggs på artificiella öar och uddar. Kan man i Dubai, så kan man väl här – och i Esbo, där man har drabbats av samma sjuka och har absurda planer på att flytta vinterförvaringen av båtar till Kärringmossen och bygga en konstgjord ö i Finno.

Helsingfors vill gärna vara en stad som lockar till sig turister, från kryssningsresenärer till deltagare i internationella konferenser. Men de lockas inte av betongansamlingar och räta linjer, för sådana kan man se precis var som helst i världen – också här i Helsingfors, där det redan från förr finns alldeles tillräckligt med tunga betongklossar alldeles i vattenbrynet. Nej, det som är exotiskt för många utlänningar är just det som staden verkar vilja bli av med: obebyggda stränder som är öppna för alla och långa rader med helt vanliga, anspråkslösa båtar, som visar att båtlivet i Finland är en allemansgren och inte något som bara miljonärer med skrytyachter kan ägna sig åt. Och vinterförvaringen, som en del tycker att är så förfulande för stadsmiljön? Utlänningar ser den som ett tecken på att Finland är ett tryggt land med låg brottslighet – här vågar man lämna sin egendom obevakad över vintern!

Det unika med Helsingfors, det som borde vara ett verkligt försäljningsargument, är närheten till havet. Och då menar jag inte ett vykortshav som man betraktar på avstånd, utan ett hav som är tillgängligt och närvarande, med naturliga stränder, klippor att vandra över och ha picknick på och studera båtlivet från. Finland är ett stort land med massor av utrymme. Att man med våld ska ha huvudstaden att expandera ut i havet låter som ett dåligt aprilskämt.

Theresa Norrmén ordbrukare som översätter och skriver

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning