Till de oanpassades lov

Kultur, det är fina grejer det. Särskilt i organisationer och företag. Mången vd skryter med den fina stämningen i sitt företag, och en stark organisationskultur ses ofta som karakteristiskt för en riktigt bra firma. Det är därför inte underligt att man ofta, särskilt när man rekryterar, försöker hitta det där lite svårgripbara där en ny anställd passar in i gemenskapen, delar värderingarna, och funkar harmoniskt med kulturen. Faktum är att det är svårt att hitta chefer och ledare som inte skulle önska något dylikt från nya rekryter.

Samtidigt är givetvis anpassning till en existerande kultur ett monster bland oss. Begrepp som "personkemi" och "passar in i vår kultur" är lätta att använda för en mängd oetiska beteenden. De kan utnyttjas misogynt, eftersom det nu helt enkelt känns som att en rejäl karl funkar bättre i kulturen än den där lite annorlunda damen. De kan användas som svepskäl för rasism, när man oroar sig för hur en Ahmed skall passa in. Inte på grund av hans hudfärg eller religion, givetvis inte, ingen är ju rasist här, men … kulturen, typ. De kan också utnyttjas för att se till att inte annan mångfald slinker in för att förpesta den goda stämningen, för visst blir det lite annorlunda med en öppet homosexuell person – inte för att vi vill vara fördömande, men vi har ju ändå en kultur att värna om …

Så vi hänvisar till trevliga saker som kultur för att se till att vi värvar sådana som passar in, sådana vi känner oss bekväma med, sådana som inte ruckar på saker eller ställer till problem. Samtidigt är det ju exakt detta, önskemålet att skydda kulturen, som så ofta skadar det man så vackert säger sig värna.

För samtidigt som en stark kultur givetvis är en styrka i ett företag, så kan den, sedd från ett annat perspektiv, vara en dödlig svaghet. Detta, för att det är kultur som förblindar oss från förändringar i teknologi och samhälle. Detta, för att det är kultur som bromsar nytänk. Detta, för att kultur och innovation, för att inte tala om kreativitet, långt ifrån alltid är bästa vänner.

Vad detta betyder för en ledare, särskilt för en företagsledare, är lätt att se. Som ledare har man givetvis som uppgift att värna om sin kultur, särskilt de positiva sakerna i densamma. Samtidigt har varje ledare en annan, paradoxal roll. En ledare måste ständigt vara mån om att i organisationen introducera de oanpassade, de som inte riktigt tänker lika, de som organisationen i sin kulturmättade traditionalism gärna vill exkludera. Det är ledarens roll att kämpa för mångfald, och för kärringar mot strömmen, och för dem som är beredda att bryta med kulturens sätt att se på såväl världen som sig själv.

Detta är inte lätt, men det finns inget som säger att ledarskap skall vara lätt. Tvärtom, ledarskap är det svåras konst, och inget i världen är väl svårare än att kämpa för dem som ingen vill kämpa för?

Alf Rehn professor