Tiggeriet som enda utväg

Efter att ha läst en ny bok om romska tiggare ser recensenten inget skäl att sluta ge dem pengar.

SAKPROSA

Kimmo Oksanen (text), Heidi Piiroinen (bild)

Ohikuljetut. Erään kerjäläisperheen tarina

WSOY 2018

För några år sedan flyttade vi tre kilometer västerut från Kampen, till Drumsö. I centrum hade vi nöjeslivet, trafiken och en högljudd blandning av höga kvadratmeterpriser och innerstadens gamla sociala variation tätt inpå oss. Drumsö är bokstavligen en ö, trivsam förort, havsnära, massor av natur mellan höghusen av olika årsmodell från 1930- till 2010-tal.

På Drumsö röstar de flesta på Samlingspartiet, Svenska folkpartiet (inte nya högerpopulister) eller på De gröna. Barnfamiljer, hundar, pensionärer i medelklassidyll. Dessvärre också ett stråk av nimbyism, Not In My Back Yard-tänkandet, som i vintras blossade upp i den lokala Facebook-gruppen.

"Se bara vad metron fört med sig!"

Utbrottet kom i samband med att metrolinjen västerut från Helsingfors centrum äntligen öppnats och det nybyggda köpcentret vid metrostationen på Drumsö blivit en knutpunkt för shopping, fotgängare och matarbussar till öns avlägsnare delar. Då dök där nämligen upp också en (1!) tiggare, en av de rumänska romer som chockerat helsingforsarna sedan 2007 då den fria rörligheten i Europa gav dessa de fattigaste av européer en chans att pröva sin lycka också i de rika nordiska huvudstäderna.

Av reaktionerna i Facebook-gruppen kunde man få intrycket att en del Drumsöbor inte satt sin fot utanför ön under de senaste decennierna, eller att de fram till metrons ankomst trott sig bo i en gated community oberörd av huvudstadens och världens verklighet. "Se bara vad metron fört med sig! Tänk vilken invasion av tiggare det blir när sommaren kommer och vädret blir varmare!" Ilska, panik, moralism och ren okunskap i en salig röra, och vilda spekulationer om organiserad brottslighet och zigenarkungar i lyxbilar som på kvällen samlar upp tiggarna i Helsingfors och sedan täljer guld i sina palats i Rumänien – allt kring denna äldre dam som påbyltad och tyst satt med sin tomma pappmugg och tiggde om slantar.

Men naturligtvis fanns också lugnande röster, som försökte förklara den ekonomiska ojämlikhet som gör att tiggeri i Norden är ett nödvändigt och ibland helt livsavgörande näringsfång för det sydliga Europas allra fattigaste och mest marginaliserade människor, romerna från Rumänien.

Tiggeriets möjligheter

Jag önskar att jag i vintras för de upprörda Drumsöborna genast kunnat rekommendera den bok som utkom för någon vecka sedan: journalisten Kimmo Oksanens och fotografen Heidi Piiroinens Ohikuljetut – erään kerjäläisperheen tarina ("De förbigångna – berättelsen om en tiggarfamilj"). Oksanen och Piiroinen har i tio års tid följt med en ung romsk familj, Mihaela-Aurelia Stoica och Suras Moldovan, och deras släktingar. De har träffat dem i Helsingfors där familjen Stoica-Moldovan numera bor, i hembyn Cetatea de Balta i Rumänien och på tiggarstråt i Grekland. Boken beskriver i ord och bild deras hårda liv, den onda cirkeln av utsiktslöshet på grund av yttre omständigheter och de kortsiktiga egna beslut som blir den enda rationalitet som den kringskurna tillvaron erbjuder.

I klartext: utan skolgång kan ingen ta sig ur eländet, men fattigdomen – att inte kunna tvätta sig för att man bor i ett skjul intill en avstjälpningsplats, att inte ha råd med skolböcker och skolbuss, att vara den dumma illaluktande zigenarungen – gör skolgången omöjlig.

Då blir slantarna som går att tjäna genom tiggeri i Helsingfors, Stockholm, Oslo den avgörande skillnaden mellan hunger och mättnad, mellan att frysa ihjäl eller rusta upp ett lite bättre hem, mellan analfabetism och läskunnighet.

Är det som den rumänska polisen Cosmin Beldeam säger: att tiggeriet utomlands verkligen ger romerna en chans att ta sig ur slummen, bygga hus bland majoritetsbefolkningen – och integreras som vanliga dugliga medborgare i sitt hemland?

De fattigaste romernas kvarter i Mihaela Stoicas hemby Cetatea de Balta. Fotot taget 2008. Bild: Heidi Piiroinen: Ohikuljetut, 2008

Å ena sidan, å andra sidan...

"Tiggeriet är rent allmänt inte en lösning, men individuellt kan det vara det. För Virginia Moldovan är det den enda utvägen. För henne, hennes barn och barnbarn öppnar tiggeriet en utväg ur återvändsgränden. Att ge pengar åt en tiggare löser inte fattigdomens problem, men det löser, eller åtminstone lindrar, tiggarens problem: bristen på pengar", skriver Oksanen. I det här konkreta fallet, får vi veta, betyder Virginia Moldovans inkomster från Helsingfors (och de pengar hennes dotterson skickar hem) till exempel att hennes yngre barnbarn Printesa Moldovan åtminstone går ut grundskolan, även om drömmen om gymnasieutbildningen går om intet. I motsats till många av sina släktingar är Printesa läskunnig. Och familjen har bytt upp sig från eländigt till drägligt boende.

Men å andra sidan måste den som reser utomlands för att tigga antingen skiljas från sina barn – i bästa fall lämna dem hos dugliga släktingar, i värsta fall i fara och vanvård – eller ta dem med sig, varvid den sårbara skolgången avbryts.

Inga goda skäl att inte ge

Oksanen skriver med känsla, stil och sakkunskap om ett ämne han har fördjupat sig i under många år. Ibland kantrar det lite mot exotisering, som när han försöker förklara det som i utomstående bedömares ögon ter sig som obegripligt irrationell kortsiktighet, ett analfabetismens eviga presens.

Men grundtonen är en realistisk empati och vilja att uppfatta och sannfärdigt förmedla de här människornas bevekelsegrunder och omständigheter. Boken fyller ett verkligt stort kunskapsbehov. Heidi Piiroinens fotografier visar livet i tältläger under broarna i det vintriga Helsingfors, i hembyns lera och i det trånga hemmets ombonade trivsel. (Se artikeln här intill.)

Nästa gång jag går förbi damen vid metrostationen gör jag som jag brukar: ger en slant. Inte för att jag vet vad jag kan hysa för förhoppningar för hennes del. Utan för att jag, efter att ha läst Oksanens och Piiroinens bok, fortfarande inte tycker mig ha goda skäl för att inte ge den.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00