Tiggare

På gågatan i Åbo har jag de senaste åren ibland mött en ung tiggare som rör sig med käpp. Hans kropp är krum, det är uppenbarligen något fel på bägge hans ben, och han verkar kunna ta sig framåt enbart med uppbjudande av sina sista krafter.

Krigsskada, kunde man tänka sig. Fast jag vet att många också ser käppen och det spastiska rörelsemönstret som ett sätt att väcka medlidande och göra verksamheten mer lönsam. En metod för att lura godtrogna finländare, varav många kanske inte alls skulle vilja se några tiggare på sina gator.

Själv har jag inte bildat mig någon absolut åsikt i frågan, eftersom det ändå inte är möjligt att få någon klarhet. Inte speciellt nödvändigt heller.

Men nyligen har en konkurrent med ett liknande yttre börjat röra sig kring torget. Käppen, den sneda kroppen och de ryckiga rörelserna – allt finns med, och då kan det förstås ligga nära till hands att tänka att han helt enkelt kopierat dennes möjligen fungerande koncept.

Fast vem kan väl med någon som helst säkerhet påstå ens det, också i hans fall kan skadan faktiskt vara äkta? Och om det handlar om förställning, ett "bedrägeri" som mannen på mitt stamkafé hävdar, så är det åtminstone ett betydligt oskyldigare bedrägeri än en mängd respekterade företags metoder att plocka åt sig våra pengar.

Och när affärsvärldens aktörer begär något handlar det inte – som i tiggarnas fall – om en eller två euro.

Katarina von Numers-Ekman lyfte nyligen i kolumnen Lurad (HBL 31.10) fram ett talande exempel. Du går till en optiker, som vid sidan av synundersökningen föreslår en ögonbottenfotografering (extra avgift) och som sedan meddelar att något misstänkt upptäckts. Ögonläkaren nästa, och naturligt gäller det att boka en tid via samma firma som optikerns.

Specialisten (120–130 euro) gör sina undersökningar och informerar om att några problem inte tycks finnas. Vad ögonbottenfotograferingen visat eller inte visat kan i det skedet ingen längre med säkerhet säga.

Vad är lite oskyldig manipulation av någon företagsam tiggare jämfört med ett dylikt, i system satt lurendrejeri? Givetvis ingenting alls. För mig är problemet med våra tiggare snarare att jag börjat uppleva ett personligt moraliskt dilemma: varför har jag så svårt att ge något åt den gamla damen som sitter på asfalten och gång på gång upprepar sitt melodiska mantra? Då jag utan problem kan avstå ett par euro till någon som bara begär pengar till öl?

Jag har inget svar, men någon form av ställningstagande – och kanske inte något önskat eller sympatiskt sådant – måste ju också det valet anses innebära.

Henrik Jansson Författare