Tiga är inte guld

Om ett barn lämnas ensamt, glöms bort, efter ett svårt trauma handlar det faktiskt inte om någon ”illusion” om omsorgsbrist, det handlar om ett verkligt övergivande.

Det är skakande att läsa Mikael Enckells stora upplysande artikel om sitt livs trauma (HBL 20.4). Hur det hände, hur det har påverkat honom hela livet och hur han ännu vid 86 års ålder inte är färdig med det. Det är skakande läsning för den som likaså hela livet kämpat med följderna av ett svårt trauma och förgäves sökt hjälp hos psykiatrin. Hur ska psykiatrin kunna hjälpa när dess egna representanter inte har fått relevant hjälp och inte heller har kunnat hjälpa sig själva hur mycket de än har pluggat de stora mästarna?

Att behandla ett trauma är förvisso som att "med förbundna ögon hoppa ut i ett totalt mörker: inbördes motstridiga förskräckelser vandrar där hand i hand", som Enckell skriver. Men det måste ju göras? Eller?

Nej, här framhåller Enckell att det är patienten som inte vill. "Endast förtigandet tycks upplevas som tillräckligt adekvat". Denna erfarenhet delar jag inte efter att ha gått med tiggarstaven från den ena terapeuten till den andra för att hitta någon som ville höra min berättelse och hjälpa mig. Psykiatrin lovade att de nog ville höra, men när det blev klart vilken berättelse det var så tystades jag. Hjälp fick jag följaktligen inte.

Och Enckell tillägger "det vanliga antagandet om att den traumatiserade primärt försöker undvika den ångestladdade erfarenheten han eller hon en gång utsatts för och därför ibland hellre förtiger den hela sitt liv än berör den." Ja. Inför omgivningens envist avvisande hållning teg jag också. Det är livsfarligt att tala om man inte har ett lyssnande öra att tillgå. Psykiatrin påstår att de tillhandahåller det lyssnande örat – tills de får veta vad berättelsen handlar om.

Denna egendomliga erfarenhet av psykiatrin får äntligen sin förklaring i Enckells essä.

Och så tar han till ännu en av klassikerna: "föreställningen om att vi inte är eller har varit tillräckligt älskade och uppmärksammade". Denna "generella illusion" om kärleks- och omsorgsbrist har bidragit till "oförmågan att se verkligheten sådan den är".

Om ett barn lämnas ensamt, glöms bort, efter ett svårt trauma handlar det faktiskt inte om någon "illusion" om omsorgsbrist, det handlar om ett verkligt övergivande. Som har svåra följder för barnets förmåga att uthärda verkligheten såsom den är.

Då kanske det inte finns annat än första Mosebok att sätta sitt hopp till?

Viveca Stenius patient, Borgå

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning