Äta, bräka, sova – vad en vecka med elva får gör med knoppen

Bild: Wilfred Hildonen

Vi ler fånigt och klappar Elli, 4, tills fingrarna blir alldeles fettiga av den tjocka pälsen. Vad får stressade stadsbor att längta efter eremitliv?

När fordonet accelererar i väg från taxistolpen vid Stationsplatsen betraktar jag människorna på trottoaren. Så många de är, och så snabbt de går, konstaterar jag sävligt för mig själv. Den här tanken har, efter många år i Helsingfors, aldrig slagit mig förrän nu.

Nyss hemkommen från den öde ön Ärjänsaari i Ule träsk har jag fortfarande på mig samma sotiga vandringsbyxor och ullunderställ. I bakluckan har jag en hink med nästan tio liter blåbär. På en vecka har jag sett högst några få människor i en klunga samtidigt. Den upplevelsen gör visst något med dig.

Jag, min goda vän från Sverige och min pojkvän har haft en vidunderlig, oförglömlig och enslig upplevelse tillsammans med våra elva skyddslingar. Jag har haft huvudansvaret för tackorna Daisy, Elli, Helmi, Lempi, Lilja, Luna, Pilvi, Sonja och lammen Kanerva, Lumme och Mansikka. De enkla och inte speciellt betungande instruktionerna går ut på att ge vatten till flocken, räkna dem och fånga in eventuella rymlingar (vilket inte sker som tur är). Utfodringen sköter de själva. Den växer på backen och på buskar. Vattnet till fåren pumpas upp ur en brunn och kånkas in till den soldrivna elektriska inhägnaden.

Övernattningen sker i en ljusblå nyrenoverad liten stuga ritad av den kajanaländska arkitekten Eino Pitkänen. Vi bor mitt i fårinhägnaden. Spisen är vedeldad och solenergitillförseln är minst sagt hackig.

Tredje gången vi knäpper på husets kaffekokare börjar växelriktaren pipa olycksbådande. Vi inser att kaffekokaren slukar hiskeliga mängder el och fattar det mogna beslutet att all mat hädanefter tillreds på den vedeldade spisen. Elen måste räcka till existensminimum (att ladda telefonen). Plötsligt blir matlagningen och därpå följande diskning till ett flera timmars projekt när stickor, tidningspapper och näver inte tar fyr så snabbt som vi önskar.

Vår lilla fårflock följer nyfiket med våra göromål utomhus varje dag. Diskningen är spännande. Någon nafsar åt sig en visp och försöker tugga på den. Bunken med smutsigt vatten som ska bäras bort följs av elva fårmular som buffar och knuffar. Men nej, det vankas inget fårsnacks ur bunken. En dag rusar ett får med begärlig blick fram till hinken med golvmoppsvatten och sticker ned huvudet.

Vi skrattar och instagrammar ofta. Se på de söta fåren då! Vi försöker dela ut morötter rättvist och är frikostiga med de mumsiga rönnbärsbladen som får vilket får som helst att tappa koncepterna. "Eat, sheep, sleep" beskriver min kompis underfundigt vår livslunk i en kommentar.

Vissa får är extra keliga. Mjuka lammet Lumme vill hela tiden ha gos. Vuxna Elli, 4, lämnar flocken frivilligt för att få sin dagliga närhet. Vi ler fånigt och kliar, klappar och kramar henne tills fingrarna blir alldeles fettiga av den tjocka pälsen.

Utan Forststyrelsen skulle det här äventyret aldrig ha blivit av. I flera år har de lottat ut fåraherdeveckor på natursköna platser runtom i Finland. Intresset har varit enormt. En sökande brast ut i gråt i telefon då hen insåg att ansökningstiden gått ut, har en anställd på Fortstyrelsen berättat för mig.

Vi är sommarens sista herdar. De som vistats på ön före oss kommer precis som vi från större städer. Det är många stadsbor som längtar efter ett eget ställe i total avskildhet där de kan skala bort allt brus i vardagen. En del kanske inte har någon egen sommarstuga, eller för den delen råd att hyra en. Veckan i Ule träsk kostar 400 euro, vilket är ett ganska förmånligt pris om man delar på kostnaderna.

Skog och djur får oss att må bra, det är utan tvekan en av orsakerna till att så många vill vara med i lotteriet om herdeveckorna. Forskning visar att stressade personer blir lugna av skogen, det ska räcka med bara 40 minuter för att puls och blodtryck ska gå ner. I skogen finns också lagom mycket stimuli, jämfört med i staden där vi måste fatta många beslut hela tiden på grund av alla människor och bilar. Många känner sig lugna och trygga när de umgås med djur, det lär ska bero på att må bra-hormonet oxytocin frigörs vid beröring.

Fåren har nu återvänt från sitt sommarbete på ön till Laura Nikkanen och hennes pappas fårgård utanför Kajana. Hon berättar att flocken mår bra och att hon är mitt uppe i ullklippningen. Normalt är klippningen en rätt stressig upplevelse för fåren, men icke så för Ärjänsaari-tackorna. De blundar och är helt avslappnade, berättar Laura. Troligtvis ett resultat av många veckor i sällskap av kelsjuka stadsbor.

Jag vågar nästan inte ställa frågan som jag gått och grunnat mest på efter upplevelsen på Ärjänsaari. Det vill säga om våra får-vänner går till slakt?

– Nej, absolut inte. Just dem betraktar vi som husdjur, svarar Laura.

Jag andas ut av lättnad.

Sofia Holmlund Reporter

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning