Tidiga insatser – färre fångar

Niuvanniemi sjukhus i Kuopio.Bild: Lehtikuva/Timo Hartikainen

Antalet fångar som lider av psykos har tiodubblats sedan 2005. Det visar färsk forskning, och resultatet är oroväckande. De som sitter i fängelse har över huvud taget en hel del mentala problem.

Att så många fångar är psykotiska är en nyhet (HBL 10.8), men den allmänna och välkända trenden med andra mentala problem hos fångar är också värd att notera.

Alkohol- och drogmissbruk förekommer i hög grad bland fångar – men missbruket är ofta en följd av depression och ångest, adhd och andra neuropsykiatriska problem. Sprit och droger kan tillfälligt lindra symtomen. Sedan blir missbruket ytterligare ett problem på en lista som i värsta fall kan vara ganska lång. Den logiken gäller alla missbrukare, inte enbart fångar.

Bland fångar är drag av adhd tio gånger vanligare än inom hela befolkningen. Adhd innebär hyperaktivitet och uppmärksamhetsstörning och leder ofta till svårigheter att klara av till exempel skolgången.

Adhd ökar risken för marginalisering. Det skulle gälla att fånga upp de här personerna i tid, redan när de är barn. Det i sin tur kräver en förmåga av våra beslutsfattare att se hur en investering på den här punkten på sikt skulle minska mänskligt lidande, skadegörelse och också reda pengar.

Stöd i ett tidigt skede till dem som drabbats av adhd eller liknande neuropsykiatriska problem skulle alltså kunna minska antalet fångar.

Men också i fängelser kräver adhd vård – bland annat för att motverka nya brott. Det är sällsynt med sådan vård, och köerna till undersökningar som kan fastställa om det handlar om adhd är långa i fängelserna.

De nya rönen gäller alltså psykotiska fångar. Deras antal har vuxit tiofalt mellan år 2005 och år 2016. De är psykiskt sjuka personer som har starka drag av paranoia, även kallad förföljelsemani, hallucinationer och tvångsföreställningar.

Hannu Lauerma, ansvarig överläkare vid psykiatriska sjukhuset för fångar, är en av dem som står bakom den här forskningen. Den fortsätter nu så att de psykotiska fångarnas bakgrund kartläggs. Resultaten borde vara klara inom ett år.

Lauerma och hans kolleger ser i det här skedet två möjliga orsaker till utvecklingen, men understryker att forskningen inte är slutförd.

Den ena är att motsvarande satsning på öppenvård uteblev när antalet sjukhusplatser för psykpatienter minskades drastiskt. Det skedde på 90-talet när de offentliga finanserna skars ned. Hur olika kommuner hanterade situationen varierar. Många som behöver någon form av psykvård känner att de blir utan hjälp. Ibland gäller det att kunna kämpa för att få vård. När man är sjuk är det extra svårt.

En annan orsak som Hannu Lauerma tror ligger bakom ökningen är att det utförs färre sinnesundersökningar. När en sådan görs kan slutresultatet vara att den åtalade inte är sjuk och med andra ord är tillräknelig, eller att tillräkneligheten är nedsatt eller saknas.

Om en person är otillräknelig när ett brott begås blir det inget straff utan tvångsvård på antingen Gamla Vasa sjukhus eller Niuvanniemi sjukhus i Kuopio. Den pågår tills personen är så rehabiliterad att hen kan klara sig utanför sjukhuset. Tvångsvården har i motsats till fängelsestraff ingen utmätt tid. Därför finns det fångar som absolut inte vill genomgå en sinnesundersökning.

Nedsatt tillräknelighet kan leda till ett kortare straff – men någon särskild psykiatrisk vård ges inte.

Hannu Lauermas förslag att sinnesundersökningar borde göras oftare verkar klokt. Han anser också att tröskeln för att be om ett utlåtande om behovet av sinnesundersökning av en rättspsykiater borde vara låg. Då är chansen större för att rätt personer genomgår sinnesundersökningar. Nu blir målgruppen ofta fel.

Det finns en liten grupp psykpatienter som undviker öppen vård. Enligt den lagstiftning vi har i dag kan man inte tvinga någon att vara patient i den öppna vården. En lagändring diskuteras, och aktualiserades senast i samband med den avsiktliga dödskörningen i Helsingfors, men ännu har inget gjorts.

Det höga antalet psykotiska fångar är tyvärr ännu ett exempel på vad som händer när marginalisering inte kan hejdas. Starka och tidiga insatser är viktiga också i det här fallet. Tyvärr verkar inte samhällsklimatet i dag var mottagligt för den här typen av argument.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33