Thåström framför ett mantra för vår tid

När Thåström sjunger textraden "om vi nånsin behövt ett mirakel så kan det få komma nu" är det som ett mantra för hela vår tid. I väntan på miraklet får man fortsättningsvis lyssna till skramlande, suggestiva gitarrer som skapar ett dovt och hotfullt undertryck – om möjligt med ännu sprucknare yta än tidigare.

Rock

Thåström

Centralmassivet (Razzia/Sony)

I låten Alltid va på väg – som finns på Joakim Thåströms förra album Den Morronen – sjunger han: "Tänk att lämna just när dimman kommer / Tänk städer som är dina allihop / Tänk att alltid va på väg / Tänk att alltid va på väg."

De textraderna fångar också hans utveckling under de fyra decennier han hört till Sveriges mest betydelsefulla rockartister. Från Ebba Gröns råa punk till Imperiets storvulna 80-talsrock – som trots att den lät bra då i dag kan kännas daterad – och därifrån via Love Peace & Pitbulls-frigörelsen med industrirock på engelska och flykt bort från Sverige tillbaka till sig själv och den solokarriär som sedan lett fram till karriärens höjdpunkter. Den centrala brytpunkten blev då albumet Skebokvarnsv. 209 (2005), där han för första gången skalade av de yttre effekterna, valde ett minimalistiskt uttryck och sjöng naknare än tidigare – och samtidigt öppnade ingångar till sitt eget liv. Efter det blev allt annorlunda, de konstnärliga möjligheterna långt fler.

Med detta sagt kan jag också tycka att han under de senaste två åren varit på väg i ett lite långsammare tempo. Vad gäller de stora linjerna tar hans nionde studioalbum Centralmassivet vid där han senast slutade, men en del nyanseringar och mindre förskjutningar framträder förstås ändå.

Frasering som lyfter orden

Den musikaliska grunden baseras på en syntes av blues, gospel och betongrock, söndersprängd av det industrirassel han utvecklat och förfinat sedan Love Peace & Pitbulls dagar. Resultatet är en effektiv och levande ljudbild, med ett dovt och hotfullt undertryck, och en ännu sprucknare, sårigare yta än senast.

I en central roll ligger fortsättningsvis Pelle Osslers skramlande, suggestiva gitarrer: dramatiken är som mest gastkramande när de ligger långt nere i ljudbilden, då de emellanåt kommer upp mot ytan känns det nästan som en lättnad.

De tio låtarna är ur melodiperspektiv rätt olikartade, och kanske också ojämna, men säkert är däremot att Thåström med stigande ålder blivit en allt bättre sångare. Han använder numera sin röst på ett långt mer varierat sätt än i yngre år och viskar, pratar och sjunger fram sina noggrant utmejslade texter med en frasering som lyfter orden ovanför sig själva. Och som bär dem över alla sprickor och tvära kast i ljudbild och melodier.

Som ett mantra för vår tid

Det är lätt att associera till den sena Nick Cave eller till Tom Waits, och speciellt effektivt dras jag med i låtar som Körlkarlen med slående refräng och stegrande klaviaturer, den starka gospelfinalen Natten för det här, och Som mästarna målar på himlen (hans hommage till Pugh Rogefeldt och klassikern Här kommer natten) med inledningsraderna "Här kommer natten, kall och underbar."

Skivan är inspelad i Hansastudion i Berlin, där David Bowie, Iggy Pop och U2 gjort flera av sina bästa album, och i texterna rör han sig som en mörk skugga genom Europa och USA. Och helt konsekvent kan han då sammanfattningsvis formulera raden "om vi nånsin behövt ett mirakel så kan det få komma nu" – som ett mantra för hela vår tid.

Jag har biljett till Helsingforskonserten.

Thåström framträder i Helsingfors (The Circus) 15.11.…

Henrik Jansson författare

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00