Testosteron och mänskliga rättigheter

Slutsatsen som ligger obehagligt nära är att IAAF:s regler är skräddarsydda med tanke på en speciell idrottare, den sydafrikanska medeldistansstjärnan Caster Semenya. Bild: Lehtikuva/Alain Grosclaude

I april i år införde det Internationella friidrottsförbundet IAAF regler som berör så kallade hyperandrogena kvinnor.

Hyperandrogenism innebär att kvinnorna naturligt har höga halter av det manliga könshormonet testosteron. Testosteronet höjer prestationsförmågan, och för att få tävla internationellt måste kvinnorna enligt de nya reglerna sänka halten genom medicinering. Så länge de vill tävla måste de hålla testosteronhalten på en för dem onaturligt låg nivå. IAAF har tidigare haft liknande regler, men de underkändes av idrottens skiljedomstol Cas.

Begränsningen gäller bara löpgrenar på 400 meter upp till en engelsk mil, 1 609 meter.

IAAF stöder sig på en undersökning (som har ifrågasatts) som visar att kvinnor med högt testosteron presterar mellan 1,8 och 4,5 procent bättre än kvinnor med lägre nivå. Intressant nog var skillnaden till förmån för dem med högt testosteron störst i stavhopp och släggkastning, men här införs alltså inga restriktioner.

Slutsatsen som ligger obehagligt nära är att reglerna är skräddarsydda med tanke på en speciell idrottare, den sydafrikanska medeldistansstjärnan Caster Semenya. Hon är erkänt hyperandrogen, hon är dubbel olympisk guldmedaljör och hon har tidigare gått med på medicinering för att få tävla.

I OS i London 2012 hade hon sänkt sin testosteronnivå och kom tvåa på 800 meter efter ryskan Maria Savinova – som förlorade guldet fem år senare då hon fälldes för dopning.

Nu har Caster Semenya anmält de nya reglerna för Cas, som har beslutat att ta dem till granskning.

Ett sextiotal internationella kvinnliga elitidrottare stöder Semenya, och skriver i ett öppet brev att ingen kvinna ska tvingas ändra på sin kropp för att få tävla.

Nyligen uppmärksammades regeln i ett debattinlägg i Helsingin Sanomat av president Tarja Halonen och Terhi Heinilä, ordförande för Kvinnoorganisationernas centralorganisation. De tar fasta på de drabbade kvinnornas mänskliga rättigheter, och frågar vilka konsekvenserna blir för kvinnor som IAAF inte klassificerar som kvinnor.

Frågan är berättigad, är det verkligen förenligt med mänskliga rättigheter att tvinga friska kvinnor att medicinera för att passa in i ett bestämt regelverk?

Halonen och Heinilä fick svar av Antti Pihlakoski, styrelsemedlem i IAAF.

Han framhåller att det handlar om att skapa rättvisa förutsättningar, och han skriver också att de hyperandrogena idrottarnas identitet enbart är känd av IAAF:s tystnadspliktiga läkare. Med tanke på att en av de berörda är världsstjärnan Caster Semenya är Pihlakoskis uttalande tämligen naivt.

Men när är förutsättningarna rättvisa i elitidrotten? Eller med IAAF-ordföranden Sebastian Coes formulering, när är spelplanen jämn?

För att bli toppidrottare på olympisk nivå krävs det en optimal kombination av naturliga förutsättningar, hård träning och mental styrka. En lång basketspelare har bättre förutsättningar än en kort. Sprinterstjärnan Usain Bolt har ovanligt långa ben, och simmaren Michael Phelps ovanligt långa armar och stora händer. Spelade de på en annan plan än medtävlare som inte har de här fysiska egenskaperna?

Vår egen skidlegend Eero Mäntyranta hade ungefär 20 procent högre hemoglobinvärde än konkurrenterna, vilket väckte misstankar om bloddopning. Men långt efter att han avslutat sin karriär gjordes ett gentest på 200 av hans släktingar. Femtio av dem, inklusive Eero Mäntyranta själv, hade en ovanlig genförändring som gav upphov till ökad produktion av röda blodkroppar.

I likhet med Caster Semenya bar hans kropp på en anomali, som gav honom fördelar gentemot medtävlarna.

I stället för att jämna spelplanen skapar IAAF:s regler en plan som är stängd för människor med vissa egenskaper. Diskriminering brukar det kallas, ordet apartheid har också använts. IAAF kan inte ha egna regler som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

För idrottens trovärdighets skull måste Cas rätta till den här skandalartade orättvisan.

John-Erik Jansén Ledarskribent

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning