Terror och blodsband i Helsingfors

Benjamin Laustiola avslutar sin deckartrilogi med en bok där spänningen är måttlig.

Benjamin Laustiola, Mannen från Amman, Vilda förlag 2017.

En MC-klubbpresident mördas i Hyvinge, en terrorattack planeras i Helsingfors. Händelserna knyts ihop genom ett blodsband, eftersom den mördade presidenten, Late Teräs, är bror till mannen från Amman, Ibrahim ibn-Faladh, ursprungligen Jukka Teräs, alias John Steel, ledare för attacken.

Genom Lates sista önskan, att hans lillebror, som kidnappades 1975 under familjens semestervistelse i Antalya, Turkiet, måtte hittas, vigs hämnd med terror, och åskmolnen hopar sig över Helsingfors. Detta är den dramatiska nerven i Benjamin Laustiolas Mannen från Amman, sista delen i den trilogi som inleddes med Nattens väktare (2011) och Mörkrets änglar (2014).

En något undanskymd nyckelposition intas liksom tidigare av kriminalöverinspektör Maria Landstam och hennes man Bartolomeus "Barry" Landstam, en f.d. taxichaufför, numera författare, som gärna hjälper till. Persongalleriet är brett, särskilt kriminalarna är många, rentav så många att kändisnamn fått lånas in, en kriminalare heter Robert Helenius, en tysk polis Horst Schweinsteiger och en biträdande polischef Patrick Rammstein.

Förutom bland poliser rör vi oss också i den undre världen, får en titt bakom gardinerna hos MC-klubben Brödraskapet, och en sporadisk visit hos det rivaliserande gänget Himlens Änglar. Klubbmiljön är liksom polismiljöerna nöjaktigt trovärdig men schematisk.

Det är ett väloljat maskineri Laustiola presterar, med korta meningar, snabba scenväxlingar, högt tempo och hårdkokt dialog. Kapitlen är indelade efter ort, vi rör oss från Antalya till Helsingfors, Amman och Hamburg till Baltimore i ilsnabb takt. Det är världen sedd ur fågelperspektiv, och ur taxiperspektiv: Laustiola, tidigare taxichaufför, vet hur man navigerar i en stad, och gatunamnen är nästan lika många som personnamnen.

Intrig utan överraskningar

Det som Laustiola klarar mindre väl är att stanna upp, ge karaktärer och situationer djup, orterna lokalfärg, tempot variation. Här hade behövts mer komplexitet, friktion och nyansering för att läsaren riktigt ska engagera sig, men också för spänningens skull. Nu är spänningen måttlig och avspänningen känns som utfyllnad. Machokorten spelas ut, men de är tummade och lite hafsigt utspelade.

Intrigen bjuder inte på några överraskningar, och kopplingarna är inte sällan alltför lättköpta. Att Jukka Teräs f.d. flickvän från studietiden i Hamburg är gift med en polis och att Jukka på snabb genomfart i staden råkar dem på gatan, vilket leder till att polisen kommer honom på spåren, är inte riktigt trovärdigt genomfört, liksom att Jukka i Finland råkar hålla till mittemot Landstams på Svedängen i norra Helsingfors.

Sådant är kanske gjort med glimten i ögat, men hade vunnit på att göras mer genomtänkt. Laustiola skriver lättläst och är duktig på att skikta händelserna, men en större koncentration på karaktärer och situationer hade gjort denna tjocka deckare mindre lättviktig.

Fredrik Hertzberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00