Tematiskt sprängladdad Aino Ackté-öppning

Trion. Hannu-Pekka Björkman, Laura Mikkola och Kazutaka Morita svarade för programmet under Aino Ackté-festivalens öppningskonsert. Bild: Otto Olavinen

KAMMARMUSIK

Aino Acktés kammarfestival

Öppningskonsert i Berghälls kyrka 17.5. Laura Mikkola, piano, Kazutaka Morita, slagverk, Hannu-Pekka Björkman, recitation. Sibelius, Ravel, Chopin, Saariaho, Liszt, Goebbels.

Vad har Emil Holmström, Eero Heinonen, Esa Pietilä, Marko Ylönen, Jorma Uotinen, Sami Saari, Eero Hämeenniemi, Verneri Pohjola, Angelika Klas, Kaija Kärkinen, Sonja Fräki och Sunniva Fagerlund gemensamt?

Jo, de deltar alla – jämte ett hundratal andra artister från en mängd skilda musikaliska och övriga kulturella genrer – i årets upplaga av Aino Acktés kammarfestival, som sparkade i gång i tisdags med Laura Mikkolas pianorecital och avslutas den sista september. Suvi Olavinen har än en gång sammanställt ett program, som är ett ymnighetshorn av idéer, tankar och kontraster.

Scenen för AA-klubben, dopkapellet i Berghälls kyrka, är ny för i år men verkar vara ett klart vettigare alternativ än Agricolakyrkans intima, men inte helt ändamålsenliga café. Öppningen gick dock av stapeln i kyrkan, vars akustik tyvärr inte lämpade sig för konsertflygel och Mikkolas enormt uttrycksfulla spel tenderade, speciellt i de snabbare och volymstarkare passagerna, gröta ihop sig med besked.

Rytmisk knockout

Programupplägget gav även, trots att det var frågan om genomgående angelägen musik, ett aningen linjelöst och spretigt intryck i sitt kontrasterande av Sibeliusimpromptun med Chopin-nocturner och Ravels sonatin med Liszts Dantesonat.

Mikkola hade av allt att döma dock en narrativ idé, som även om den inte till fullo öppnade sig åtminstone för den här lyssnaren stundtals gav känslan av ett slags osynlig röd tråd, med bland annat Chopins sagolika f-mollballad och Kaija Saariahos koncisa sentida pendang med samma titel som viktiga hållpunkter på vägen.

Cloun kom nämligen till sist: den tyska musikteaterns enfant terrible Heiner Goebbels (f. 1952) Surrogate från 1994 till Hugo Hamiltons kusliga samhällskritiska poem. Ett ursprungligen timslångt för jätteorkester skrivet verk, som här komprimerats till ett sju minuter långt destillat för piano, slagverk och recitatör – en version, som för övrigt uruppfördes vid Mikkolas egen Itisfestival i fjol.

Det var även frågan om en regelrätt, rytmiskt sprängladdad knockout, där den av okända orsaker flyende kvinnans presumtiva ångest inlevelsefullt tolkades av Hannu-Pekka Björkman. Den konserten igenom tillika känsligt och expressivt musicerande Mikkola var rena krutdurken vid klaviaturen och RSO-slagverkaren Kazutaka Morita höll tungan precis rätt i mun i den vådliga framfarten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54