Yuja Wang uppträdde med teknisk briljans och tolkningsmässig integritet

Multibegåvning. Yuja Wang ledde Mahler Chamber Orchestra på tidstypiskt vis från flygeln under Helsingforsbesöket.Bild: Paavo Korhonen

Publiken var såld när stjärnpianisten uppträdde med Mahler Chamber Orchestra i Helsingfors.

Klassiskt

Mahler Chamber Orchestra

Solist: Yuja Wang, piano. Mozart, Beethoven, Stravinsky, Chopin. Musikhuset 30.10.

Visst är det något speciellt med omsusade 30-åriga kinesiskan Yuja Wangs pianospel och i just det här fallet är det alltså inte frågan om mycket väsen för ingenting. Hon är en på många sätt ovanlig musiker som besitter inte bara en briljant teknik utan, framför allt, en för sin ålder häpnadsväckande konstnärlig mognad, osviklig stilkänsla och tolkningsmässig integritet.

Och därtill har hon en förmåga att förstå och förmedla större dramaturgiska bågar och sammanhang. Något som tydligt framkom av den på alla sätt insiktsfulla versionen av Beethovens B-durkonsert som Wang, enligt tidstypisk mozartsk och beethovensk förebild, ledde från pianot.

Smått förvånande var det väl att hon tyckte sig behöva noter, men jag betvivlar att hon ägnade dem alltför mycket uppmärksamhet i ett spel som överlag föreföll såväl spontant medryckande och tekniskt mödolöst som subtilt avvägt och elegant i gestaltningen.

Beethoven tar i sin första konsert – som är försedd med ordningsnummer två – avsked av Mozart och Wang balanserade, liksom Beethoven, på ett trovärdigt sätt mellan det gamla bekanta och det nya som komma skulle. Framför allt levde hon ut musiken från klaviaturen på ett sätt som kändes emotionellt och dramatiskt fullkomligt tillfredsställande.

Känsligt och samspelt

Häri hade hon onekligen god hjälp av den 20-årsjubilerande, ur den likaså av Claudio Abbado grundade Mahler Youth Orchestra framvuxna internationella projektensemblen Mahler Chamber Orchestra, som Beethovenkonserten igenom presterade ett sagolikt känsligt och samspelt musicerande.

Så även i Stravinskys härligt fräscha Pulcinellasvit, smidigt ledd av ypperliga konsertmästaren Matthew Truscott – man musicerade, glädjande nog, stående i de solistfria numren – där den kollektiva interaktionen hade finslipats nästintill perfektion. Och så inte minst i Mozarts Don Giovanni-uvertyr, som framstod som ett paradexempel på historiskt medvetet och levande Mozartspel.

Slutnumret, Chopins Andante spianato et Grande polonaise brillante, kändes däremot aningen malplacerat i sammanhanget – visst hade, exempelvis, någon av Saint-Saëns koncisa och alltför sällan spelade pianokonserter passat bättre – men Wang fick trots allt demonstrera vilken superb Chopinpianist hon, föga överraskande, är och den fulltaliga Musikhuspubliken var såld.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33