Teaterlagen har gynnat små grupper och frilansare

HBL 9.4.2017.Bild: Fredrik Sonck

Professor Pauli Rautiainen är ute på villovägar i sin analys av kulturpolitiken, skriver Christian Blom i en debattartikel.

Det förvånar mig att HBL (9.4.2017) slår upp en två sidor lång intervju med professor Pauli Rautiainen där han mer eller mindre utan mothugg ger hela vår rådande kulturpolitik en bredsida, och där kärnan i kulturstödspolitiken, statsandelssystemet, totalt ifrågasätts. Professionella teatrar och symfoniorkestrar upprätthålls på den finska landsbygden, enligt Rautiainen, bara till priset av att "unga lågavlönade kvinnor" håller i gång det breda fria kulturfältet i storstäderna. De statliga pengarna går, enligt Rautiainen, till att upprätthålla landsortsteatrar och kulturhus.

Rautiainen går inte bara åt teater- och orkesterlagen från 1993, som "cementerat" kulturproduktionen i vårt land utan i hög grad också "väggarna", det vill säga teater- och kulturhusen i Finland.

Det stämmer att teater- och orkesterlagen kanaliserat största delen av de statliga stöden främst till vissa teatrar och orkestrar, som i något skede blivit "upptagna" under teaterlagen. Och det stämmer säkert också att Kulturministeriet varit tvunget att tillgripa alla tänkbara argument för att hindra att nya teatrar och grupper börjar erhålla stöd via teaterlagen. Och det stämmer att det fria teater- och musikfältet mer eller mindre blivit utan nya statliga anslag efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Men det här beror inte på att teaterlagen i sig skulle vara dålig. Det beror på att regeringarna och politikerna efter 1994 inte gått med på att öka på anslagen till de fria grupperna. 90 procent av de fria gruppernas statliga anslag skars bort från statsbudgeten under depressionen i början av 1990-talet, och de anslagen kom aldrig tillbaka.

I intervjun framgår inte heller att teater- och orkesterlagen just nu står inför en avgörande revision. Den 13 februari i år gav den arbetsgrupp, som försöker förnya teaterlagen, ut sitt första betänkande där teaterlagen föreslås bli reviderad på alla de punkter som Rautiainen angriper. Den andra fasen i revideringsarbetet pågår just nu: man håller på att skriva texten och motiveringarna till den nya lagen. Den nya lagtexten blir färdig efter sommaren och regeringen har som plan att få den nya teaterlagen godkänd i riksdagen inom ett år.

Problemet med den nya teaterlagen är att man inte föreslår ökad totalfinansiering för kulturfältet utan främst en "ommöblering" av det nuvarande stödet till de nuvarande teatrar och orkestrar som erhåller statsandelar, samtidigt som man tänker ta med en mängd med nya kulturinstitutioner och grupper under lagen. Samma mängd pengar skall alltså fördelas mellan dubbelt så många grupper och institutioner.

Jag har sedan 1981 jobbat inom teater- och kulturområdet i Finland och var aktivt med om att skapa teaterlagen i slutet av 1980-talet. Jag såg hur den räddade hela teater- och orkesterfältet från total undergång under depressionen på 1990-talet. Teaterlagsförslaget var färdigt redan i slutet av 1980-talet och vi försökte revidera det så att ännu flera teatrar hade kunnat få stöd via lagen, men så slog depressionen till med full kraft och vi insåg att det gällde att få teaterlagen godkänd så snabbt som möjligt för att rädda vad som räddas kunde. Den godkändes mitt under brinnande ekonomisk kris och trädde i kraft 1993.

Under decennierna som gått sedan dess har en stor del av anslagen som delats ut via teaterlagen också kommit de mindre teatergrupperna och frilansare till godo. Nästan samtliga professionella teaterarbetare har tidvis jobbat vid institutionerna och dessutom har grupperna samarbetat med institutionerna.

Vad "väggarna" beträffar har staten i princip inte finansierat teater- eller kulturhusen, vilka byggdes speciellt under 1980-talet, under stadsteatrarnas och stadsorkestrarnas glansdagar.

Min egen "kulturgärning" gjorde jag vid Unga Teatern, på 1970-talet ännu en liten "fri" grupp. Med enorma kraftansträngningar lyckades vi resa teaterns "väggar" på Lillklobb (en gammal ladugård) i Esbo 1984, finansierat av Esbo stad. Och genom ett nära samarbete med kulturministeriet och kulturminister Gustaf Björkstrand lyckades vi få till stånd ett "eget" statsbudgetmoment för barnteatrarna 1986. Med de pengarna och med de kommunala anslagen överlevde vi tills teaterlagen kom 1993 – och möjliggjorde att landets äldsta barnteater kunde finnas kvar. Alla andra barnteatrar från den tiden har gått under, förutom Teatteri 2000 i Tammerfors.

Så, professor Rautiainen, kulturen behöver också väggar, som skydd mot regn och snö och politiska nedskärningar av anslagen. Kritisera inte det som gjorts, men bygg gärna vidare utifrån det.

Christian Blom

Kulturarbetare "emeritus"

Svar: Det är värt att notera att HBL under 2017 har skrivit flera omfattande artikelhelheter om den pågående reformen av teater- och orkesterlagen, se till exempel HBL 11.2, 12.2, 15.2 samt 8.3 (samtliga artiklar återfinns också på HBL.fi). I dessa artiklar har ett flertal olika röster kommit till tals. Intervjun med Pauli Rautiainen anknyter också den till den förestående revideringen mot slutet av texten. Syftet med intervjun är att ge utrymme för ett kritiskt perspektiv, men det bör påpekas att Rautiainen i hög grad är riktar in sig på förvaltningskulturen vid ministeriet, snarare än statsandelssystemet som sådant. HBL Kultur

Christian Blom

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00