Tätt drama om fotograferande och etik

Trauma. Hannes (Tero Koponen) kan inte sova efter resan till krigets Libyen.Bild: Mitro Härkönen

All grymhet är estetisk, säger en av karaktärerna i Okko Leos nya pjäs Pimeä huone.

SCEN

Pimeä huone. Text: Okko Leo. Regi: Aleksis Meaney. Scenografi: Pyry Hyttinen, Aleksis Meaney. Dräkter: Auli Turtiainen. Ljus och video: Pyry Hyttinen. Ljud: Mikki Noroila. Maskering: Petra Kuntsi. På scenen: Tero Koponen, Pirjo Määttä, Seppo Pääkkönen.

Förhandsföreställning på Nationalteatern 13.11.

Hannes (Tero Koponen) och Riikka (Pirjo Määttä) är tvillingar, 38 år gamla; Riikka är två minuter äldre. De är båda fotografer, men Riikka som är den mer begåvade av dem, har lagt av – hon pallade inte för trycket av den krävande fadern Seemus (Seppo Pääkkönen), som är en fotograferandets grand old man och äger en bildbyrå. Hannes vill bevisa att han också har begåvning och stjäl sin systers portfolio som han visar för sin far, som blir imponerad och ger Hannes en chans: han får åka till krigets Libyen och visa vad han går för.

Det går inte så bra. Kameran stjäls, och Hannes finner ingen annan råd än att göra en simpel hålkamera för att få ens någon bild. Med den tar han sedan mycket riktigt ett mästerverk, som övertygar också fadern. Hålkameran blir sedan Hannes verktyg på jakt efter den perfekta bilden. Den finner han på en strand någonstans där en tragedi inträffat.

Pimeä huone, skriven av Okko Leo för Nationalteatern och regisserad av Aleksis Meaney, är en tät skildring av familjens spända inre förhållanden och ett tänkvärt inlägg i frågan om fotografens ansvar och gränsen mellan konst och dokumentation.

Tryckande stämning

Pjäsen har många spår. Dels skildras hur Hannes är traumatiserad efter Libyen-resan och inte kan sova, dels tar vi del av konflikterna i familjen, dels diskuteras fotograferandet på ett teoretiskt och analytiskt plan. Med i berättelsen finns också den 14-åriga sonen Marius, som Hannes är ensamförälder till och som Riikka ser efter medan Hannes är bortrest. Även han orsakar slitningar mellan syskonen.

Den bild som en stor del av föreställningen kretsar kring, och som orsakar den största konflikten i familjen, får publiken aldrig se, vilket kanske är mer intressant för det öppnar upp för den egna fantasin. Det är en bild som aktualiserar frågan huruvida en fotograf ska ingripa i de skeenden hen tar del av, eller hålla sig vid sidan om som objektiv observatör. Vidare frågar Okko Leo om en tragisk bild får vara estetisk, och i vilken mån en bild eller situation får manipuleras. Hannes har av allt att döma väntat länge på de rätta ljusförhållandena för att ta den grymma men vackra bilden, och besökt platsen för tragedin upprepade gånger, något som Riikka skarpt ifrågasätter. Även pappan – som alltid är på jakt efter den jungfruliga ur-bilden – säger att bilden är en konstruktion och som sådan falsk.

Texten är smart och innehåller många träffande iakttagelser. Stämningen är genomgående spänd och rätt obehaglig. Pimeä huone är ett hårdkokt drama på mindre än en och en halv timme. Ljussättningen och videoplaneringen av Pyry Hyttinen skapar starka kontraster mellan ljus och mörker, och ljudet av Mikki Noroila bidrar till den tryckande stämningen.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33