Tartuffe är klassisk Lillan-komedi

Ståhej. Pia Runnakko, Minni Gråhn, Åsa Wallenius, Carl-Kristian Rundman, Joachim Wigelius, Lilli Sukula-Lindblom, Jon Henriksen och Tom Wentzel samsas på scenen. Bild: Henrik Schütt

Att transportera Molière till nutid fungerar bara delvis, inte minst på grund av att samhället är fundamentalt förändrat. Tråkigt blir det ändå aldrig i Lillans salong.

TEATER

Tartuffe

Text: Molière. Översättning: Hans Alfredsson. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Antero Mansikka. Mask: Anne Gorlewski-Leino. Peruk: Anu Laaksonen. I rollerna: Pia Runnakko, Carl-Kristian Rundman, Åsa Wallenius, Jon Henriksen, Minni Gråhn, Tom Rejström, Joachim Wigelius, Lilli Sukula-Lindblom, Asko Sarkola, Sixten Lundberg, Tom Wentzel. Premiär på Lilla Teatern 8.9.

Lilla Teatern har dammat av Molières klassiker Tartuffe och överfört den från 1600-talet till samtiden, i alla fall vad gäller det yttre. Kläderna och mobiltelefonerna står i kontrast till replikerna med slutrim. Handlingen är den gamla bekanta: hycklaren, dubbelmoralisten, den påstått gudsfruktige fattiglappen Tartuffe (Asko Sarkola) har vunnit familjefadern Orgons (Carl-Kristian Rundman) förtroende och vänskap, vilket leder till splittring och kris inom den högborgerliga familjen vars övriga medlemmar inte låter sig luras av skojaren. Dottern Mariane (Minni Gråhn) är förälskad i Valère (Tom Rejström), men fadern bestämmer att hon ska gifta sig med Tartuffe. Det vill hon, föga förvånande, inte. Sonen Damis (Jon Henriksen) hör Tartuffe försöka förföra Orgons fru Elmire (Åsa Wallenius) och berättar om det för fadern, men han vägrar tro honom och fördriver honom från hemmet. Orgon är fullständigt i Tartuffes makt, och erbjuder själv att överskriva både hem och aktieportfölj i hans namn. Slutligen får Orgon ändå upp ögonen för Tartuffes falskhet och kastar ut honom, men det ser ut att gå illa eftersom Tartuffe de facto numera äger huset. Lyckligtvis ingriper den kloka kungen som genomskådar hycklaren.

Då pjäsen skrevs 1664 var det en så vågad kritik av kyrkan och dess företrädare att den förbjöds för ett antal år och författaren fick fiender för livet, och till och med nekades begravning i vigd jord. I dag, då den kristna kyrkan inte har den roll i samhället den en gång haft, är kritiken inte lika effektfull. På det viset fungerar det inte helt att överföra pjäsen till samtiden. Detsamma gäller när Orgon befaller sin dotter att gifta sig med Tartuffe: i dag är det inte trovärdigt. Samtidigt är det intressant att se en 1600-talsfamilj leva på 2010-talet, och man kan fundera hur historien skulle se ut om den skrevs i dag.

Föreställningen regisserad av Kari Heiskanen är full av bekant Lillan-humor med sexuella anspelningar och en hel del spring i dörrar. Scenerna avlöser varandra i ett högt tempo och tråkigt hinner det aldrig bli. Stundvis blir det lite för mycket skrik – röstanvändningen kunde vara mer moderat, nu får man nästan ont i öronen. Översättningen av Hans Alfredson fungerar trots sin gamla språkdräkt förvånansvärt väl, och replikerna med rim flyter på.

Rollprestationerna är utomordentliga, både bi- och huvudrollerna. Asko Sarkola lyser som den sliskiga, manipulerande Tartuffe, och Carl-Kristian Rundman bjuder än en gång på sin starka komiska talang för minspel, kroppsspråk och röstläge.

Att döma av de entusiastiska applåderna var Tartuffe enligt premiärpubliken en succé.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning