Tänk som en stalltant

Det hjälper inte hur mycket arbetskläder hon än har på sig: hon syns inte och blir inte tilltalad.

– Så hon är mekanikern och du sitter och tittar på? Mannen gick längs med bryggan vid bensinstationen i Brändö sund och tittade på min äldsta dotter som fyllde på olja i snurran. – Jo, sade jag. – Jaha, så kan man ju också göra, sade han skeptiskt och försvann. Kvar i luften blev ifrågasättandet.

Bryggubbar. Nästan allt är bra med dem. De sätter enorma mängder av tid och engagemang på att sköta sina föreningars verksamhet. De vet hur man får mastkranen att fungera, de vet var nycklarna till skjulet är, och de ser till att bryggor och bojar är på plats. De har gott om kompisar, trots att de som äldre medelålders män i genomsnitt borde vandra ensamma genom livet. De trotsar fördomar om tystlåtna karlar, och delar med sig av sin kunskap. Jag skulle själv gärna bli en så småningom. Men jag förstår inte hur jag skulle hinna, för de är alltid på klubben, oavsett årstid och tid på dygnet.

Men det här med kvinnor och båtar, det är inte så enkelt alla gånger. Min äldsta dotter har fixat vår segelbåt med mig den här våren. Förutom bottenfärg, vax och mantågsstöttor har hon också haft möjlighet att lära sig att leka osynliga leken. För när det är en karl bredvid så hjälper det inte hur mycket arbetskläder hon än har på sig: hon syns inte och blir inte tilltalad. Den längsta diskussion jag hört henne ha med någon bryggubbe handlade om huruvida hon skulle ha fest hela våren i båten. Samtidigt som hon drog fast vantskruvar till en 19 meters mast.

Genom min andra dotter har jag kommit in i hästvärlden. Stalltanterna är landbackens bryggubbar. Förekommer ofta i flock. Är alltid på plats. Vet var kvasten är, backat med släp, och kan ställa in fläktarna så att vattnet inte fryser. Är också flitiga med att dela ut goda råd och synpunkter. Utan dem skulle hästvärlden stanna.

Men på stallbacken verkar alla människor synas. Jag har skruvat broddar, betat häst och städat boxar som den avvikande manliga amatör jag är, utan att bli ifrågasatt. Min dotter och fru har inte behövt förklara vem som är groom, och vem som tittar på. Jag har blivit sedd och välkomnad.

Häst- och båtvärlden är hopplöst könsuppdelade. I de tre båtklubbar jag är engagerad i finns 24 styrelsemedlemmar. En av dem är kvinna. I ridklubben är alla styrelsemedlemmar kvinnor. Så här ser det ut på de flesta ställen. Båda är dåligt, och avspeglar ett samhälle som fortfarande är bara i början av sin resa mot jämställdhet.

Men jag tror att bland det sista som den genomsnittliga bryggubben orkar fundera på nu, när solen skiner, måsarna skriker och semestern hägrar, är sådant som patriarkala könsmaktstrukturer och feministisk revolution. Kan man inte bara få knäppa upp skjortan, hälsa på kompisarna och kasta loss, och ta det här med jämställdheten sedan?

Visst, sedan är bättre än aldrig. Men kan vi ändå inte redan den här sommaren komma överens om att bemöta alla kvinnor och tjejer som förtöjer och tankar som vilka skeppare som helst? Fråga dem om farleder, omärkta grund och vindprognoser. Vända oss till och se dem, också om de står bredvid en man på en brygga. Tänka som en stalltant. Bete oss som folk. Som de i grunden hjälpsamma, omtänksamma och engagerade båtmänniskor vi är och vill vara.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00