Tammerfors faller och blöder

Markus Wilson och Nicke Lignell i ett autentiskt drama om Melins kompani i inbördeskrigets avgörande slag i Tammerfors.Bild: Kinoproduction/Yle

Slaget om Näsilinna 1918 är Claes Olssons högaktuella, verklighetsbaserade krigsdrama där Gunnar Melins österbottniska kompani tar sig an Tammerfors. Resultatet är ett inferno utan like, dramaturgiskt intressant, men nog så ojämnt.

Slaget om Näsilinna 1918 sänds i Yle TV1 5.5 kl. 22.00.

Inbördeskriget är det grymmaste, det mest skamliga och traumatiska av krig. Talande är att där vinter- och fortsättningskriget med jämna mellanrum iscensatts på film har ödesåret 1918 ofta förbigåtts med tystnad.

Kjell Westö-filmatiseringen Där vi en gång gått (2011) är ett av de undantag som bekräftar regeln. Men där Westö och hovregissören Peter Lindholm gick in för att ringa in tragedin i dess helhet koncentrerar sig Claes Olsson i Slaget om Näsilinna (2012) på en enskild – om än på många sätt avgörande – sammandrabbning.

Det är i början av april som premiärlöjtnant Gunnar Melins kompani skickas från Vasa till Tammerfors, ett av de rödas sista fästen. Framför sig har de österbottniska bondsönerna, av vilka de flesta saknar stridserfarenhet, ett veritabelt eldprov.

Det vill säga att efter en krutstänkt språngmarsch genom Tammerfors centrum försöka inta Näsilinna palats i norr.

Det är fråga om en sorts dramadokumentär där stridens hetta varvas med arkivbilder och personliga anekdoter som inte sällan levereras rakt in i kameran. Tanken är tydligen att klä av kriget dess fiktiva aspekter, att stärka det autentiska intrycket, men berättargreppet är långt ifrån oproblematiskt.

Gärna välkomnar man de dokumentära inslagen och vad beträffar stridshandlingarna bullar Olsson upp med många smärtsamt intensiva scener, fångade med rörlig kamera, utan vaselin på linsen.

Men som persondrama har "Näsilinna" sina begränsningar och samtidigt som de personliga "syndabekännelserna" hjälper oss att förstå soldatgossarnas bevekelsegrunder tenderar dessa samtidigt att stjälpa det dramaturgiska bygget.

Ett annat problem är att Nicke Lignell (Gunnar Melin) i filmen är omgiven av amatörskådespelare som inte alltid är uppgiften mogen. Å andra sidan, när det gäller att skildra brödrakrigets skoningslöshet darrar Claes Olsson (som skrivit manus tillsammans med Robert Alftan) ingalunda på manschetten.

Fram träder bilden av ett veritabelt inferno, av ett humanistiskt sammanbrott som i regel utesluter allt vad nåd och försoning heter. Fast i det här fallet drar de vita och de röda trupperna åt lite olika håll.

Där Melins mannar uppenbarligen fått order att inte ta några fångar – de stackare som inte skjuts på fläcken arkebuseras bara – visar den röda motparten åtminstone en viss barmhärtighet.

Trots detta är utgången rätt och slätt chockerande, i det närmaste ofattbar.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33