Talhandikappservicen brister

Kommunikationsförmågan är viktig. Det inser var och en som förlorat eller fråntagits densamma. Man går miste om mycket om man inte kan kommunicera i sak, påvisa inlärning, kontakta myndigheter, dela med sig info, läsa nyheter, kommentera, protestera eller anmäla nödläge.

Runt 65 000 personer (3 000 på svenska) har i dag ett talhandikapp på grund av stroke, olyckor, utvecklingsstörning, autism eller språkstörning. De talar otydligt eller inte alls och kan ha svårigheter att processa också inkommande tal. Detta kan drabba var och en av oss, oberoende av ålder.

I teorin har de flesta rätt till talterapi, kommunikationshjälpmedel (det vill säga tecken, bildkort, gester, alfabettavlor, enkla eller högteknologiska talapparater), teckenträning och tolk för personer med gravt talhandikapp (AKK-tolk).

I praktiken är läget sämre. Folkpensionsanstalten (FPA) konkurrensutsatte tolkverksamheten. Från årsskiftet blir många teckentolkar utan jobb. Antalet klienter har ökat sedan tiden då de nonverbala skulle ringa (!) till FPA för AKK-tolk. Ändå är tolkarna lika få som år 2014.

Centralsjukhusen och FPA ransonerar medvetet bland behoven. Ändå räcker inte talterapeuterna till.

Läget kring teckenträningen och kommunikationshjälpmedlen kan illustreras med vår familj som exempel. Vårt case är inte unikt.

För 6-7 år sedan gav ledningen för HNS mig rätt i att hjälpmedlen behövs på bägge språken. Kruxet var att HNS inte kan skriva ut något utan en remiss. Väntan fortgår. Varken Kårkulla, Folkhälsan eller vår talterapeut vågade skriva en rekommendation som skulle landa hos HNS (fast utgången var given och positiv)!

Remisserna för två dataprogram och en teckenordbok har snurrat på inom kommunen och mellan kommunen och HNS sedan 2011. Ärendet har återremitterats till kommunen, men det faller mellan stolarna. Dottern hade haft nytta av dem redan under åren i grundskolan. Jag hade sluppit programmera tröga appar i 40-100 timmar per vecka. Det var så vi tryggade att hon kunde delta i och berika den lättlästa undervisningen.

Gällande en färskare remiss för en enkel programvara, ser vi ljuset i tunnels "redan" efter 18 månader. Vi får en ordbok och några tomma ark. Sedan får familjen göra tusentals rutfält av orden.

Vi (alla) lider av sviterna från aktiva bromsklossar under 90- och 00-talen och av en hukande mentalitet på svenska. Köerna har vuxit också på finska. De talhandikappade får främst be om banan eller mera kaffe och ta emot envägsinformation.

Från dagis till vuxenservicen samlar kommunikationshjälpmedlen i regel damm. Man vill eller vågar inte använda dem eller så tycker man att det är pinsamt att teckna inför publik. Däremot ser man det som en "beteendestörning" om individen blir frustrerad över missförstånd eller en torftig kommunikation.

Vår hörande dotter använder sig av tecknat tal. Familjen är inte teckenspråkig. Vi behöver teckenträning (50h/år), för samma handform kan ha 120-150 betydelser. Vår kommun drog in träningen trots att förvaltningsdomstolen sagt att behovet är viktigt och långvarigt. Kommunens motiveringar är juridiska ohållbara.

Vår dotter är nonverbal. Hon har autism och utvecklingsstörning, men hon lever ett normalt liv. Hon tvingas sannolikt byta hemspråk. Svenskfinland levererar inte. Den bristande tillgången till kommunikationshjälpmedel oberoende av sakkontext, dränerar familjerna på energi. Individen kan tvingas uttrycka sig via tecken, AKK och lite talat tal (eller byta hemspråk), för personalen klarar inte av allt. Ambitionsnivån är alldeles för låg.

Under veckan som pågår , firas den internationella temaveckan kring talhandikapp. Det är inte alla förunnat att få utveckla sin kommunikation eller att få kommunicera på sin nivå, med tecken och med hjälpmedel. Utan ett språk marginaliseras de talhandikappade från samhället.

Terry Grahn sakkunnig och närstående, Grankulla

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning