Tala med hjärtats röst eller dö

Klockriketeatern och estniska Von Krahl Teaters flerspråkiga samproduktion Ice spelar tio gånger i Helsingfors. Bild: Herkko Labi

Essi Rossi påminner oss om fascismens makt i sin iscensättning av Vladimir Sorokins roman Is.

Ice. Text: Vladimir Sorokin. Dramatisering: Essi Rossi och Iida Hämeen-Anttila. Regi: Essi Rossi. Kostym: Reet Aus. Scenografi, ljus, video: Milla Martikainen. Ljud: Pauli Riikonen. Assistent för video: Mikk-Mait Kivi. Produktion: Klockriketeatern och Von Krahl Teater. På scenen: Carl Alm, Matti Raita, Henrik Kalmet, Mari Abel, Riina Maidre, Mirtel Pohla.

Finlandspremiär på Viirus 21.3.

Finlandssvenska Klockriketeatern och estniska Von Krahl Teater har samarbetat länge men det är inte förrän nu de har producerat en föreställning tillsammans. Ice hade premiär i slutet av januari i Tallinn, och Finlandspremiären var i onsdags på Viirus scen – Klockrike är som bekant sedan två år en "nomadteater" utan egen fast scen. I den flerspråkiga föreställningen (finska, estniska, engelska, svenska) spelar Klockrikes Carl Alm och Matti Raita samt Von Krahls Henrik Kalmet, Mari Abel, Riina Maidre och Mirtel Pohla.

Det är Essi Rossi (tidigare Räisänen) som regisserat hennes och Iida Hämeen-Anttilas dramatisering av den ryska författaren Vladimir Sorokins roman Is (2002). Den kultförklarade romanen målar en bild av en fascistisk ideologi – som utger sig för att vara hjärtats sanna röst – och jakten på en utvald grupp människor. I berättelsen träffar en meteorit fylld med en speciell sorts is jorden och en ung man på en vetenskaplig expedition hittar den. Isen har en förmåga att tala till människors hjärtan: den talar till honom och ger honom i uppdrag att samla ihop alla 23 000 blonda och blåögda ljusets bröder och systrar som är utspridda över världen. Han ska väcka deras sovande hjärtan genom att drämma en hammare av is mot deras bröst. En brutal men nödvändig jakt genom universum börjar, för att fullfölja planen och hitta de utvalda. Antingen bultar hjärtat och talar eller så dör man ögonblickligen av hammarens slag.

Rossis dramatisering tar avstamp i en bokcirkel för hängivna Sorokin-fans. De berättar om sina favoritkaraktärer och vad de tycker att bokens kärna är. Snart lever de sig ändå in i bokens händelser, de smälter samman med karaktärerna och vi får ta del av scener ur boken på det här sättet.

Central är den magiska isen. Ett kvadratiskt block sakta smältande is hänger i mitten av scenen, över en låg bassäng fylld med vatten. De sex bokcirkelmedlemmarna tillber isen, älskar den, klär av sig för den. Den ska få människorna att tala med hjärtats röst – med våld, om så krävs. Det utsätts en av personerna för, under bedyrning att hon inte behöver vara rädd, bara slappna av. Slutligen uttalar hon ett namn, och bevisar så att hon är en av de utvalda.

Jakten på systrarna och bröderna, ljusets strålar, fortsätter – även publikens medlemmar tillfrågas om vi hör till dem. Är en av de blonda och blåögda.

Många plan

Ice är en bitande, energisk, fantasyinspirerad satir över fascismens mekanismer och världsbild, med några inslag av den för teatern i dag nästan obligatoriska konsumtionskritiken.

Föreställningen verkar på flera plan: bokcirkeln, scenerna ur boken, den återkommande kontakten med publiken. (Några utvalda, som svarar rätt på en fråga, får till och med komma fram och röra vid isen – ett verkligt privilegium.) Dessutom finns den stora bildskärmen med varierande rubriker och långsamma videoinspelningar, samt inslag av sång och elektronisk musik. Den ofta dramatiska ljussättningen (Milla Martikainen, som också står för scenografi och video) ökar ytterligare intensiteten, som redan är uppskruvad tack vare skådespelarnas hängivna, överdramatiska gestaltning.

Isblocket i mitten är magnetiskt, nästan gudalikt i sin symboltyngdhet. Det representerar sanningen, renheten, kärleken, alla svar. Blind tro, underkastelse. Lyckad är scenen där alla vältrar sig närmast erotiskt i det grunda smältvattnet, för att plötsligt bli avbrutna av ljudet av en vibrerande mobiltelefon – de rycks ur sin bubbla, nyktrar till, dras tillbaka till verkligheten, bokcirkeln. Men så visar sig "verkligheten" ändå vara en förlängning av den fascistiska sagan.

Ice är visuellt avskalad och stilren, en värld av vitt och blått där vissa färger är bättre än andra. Den utmanar åskådaren att våga dra paralleller till samtiden. En snygg och tänkvärd föreställning av två teatrar med integritet.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02